Ledare: Vi går mot Mordor

Flyktingkrisen är en påminnelse om att vi lever i förkrigstid. Det vi ska vänta på är inte att land A förklarar land B krig. Det var så det gick till på farfars tid. Idag är nyckelbegreppen inte skyttegravar eller Blitzkrieg, utan ”hybridkrig”. Gränsen mellan den öppna konflikten och fred är inte kristallklar.

Och där är vi redan, tyvärr.

Lägger vi på detta att skjutningarna fortsätter, bilar brinner, bomber exploderar och folk blir förnedringsrånade, coronan fortsätter bitas - samt att klimatet är på väg att gå åt helvete utan att vi verkar kunna göra så mycket åt saken - så är förstås lite blekingskt höstmörker inget att lipa över.

Men lik förbannat. När jag går ut med hunden på kvällarna kan jag se röda ögon i mörkret som med förakt stirrar på mig. Vilket slags odjur det är vet jag inte, men säkerligen något som skulle gnaga på mina benbitar om chans gavs.

Det är sådana instinktiva känslor som fått oss människor att med stor iver bekämpa mörkret. Vi har gjort det med eld, oljelampor och bloss, fotogenlampor samt gaslyktor.

På senare tid har dessa ansträngningar krönts med framgång. Jag tänker förstås på glödlampan. Tack till Thomas Alva Edison, mannen som såg till att glödlampan kunde revolutionera våra liv.

Sedan dess har tillkommit fler kampmedel mot mörkret. Framförallt den heliga bildskärmen, som gått från att vara en tjock-TV i vardagsrummet, till att bli något (nästan) alla har i fickan.

Mobilen lyser upp såväl vår omgivning som vårt inre. Det passar väl in i vår kultur, som säger oss att mörkret är ett problem - och ljuset en lösning.

Åtskillig poesi, litteratur och film har kommit ur den känsla som ljus ger när det tränger bort mörkret, eller åtminstone dämpar dess dysterhet.

Det är eldens fladdrande ljus i den öppna spisen när familjen börjar förbereda natten. Cigarettens glöd i mörkret efter kärleksakten. Fotogenlampans varma ljus och klicket från mors stickning. Morgonsolens skimmer när far selar hästen.

För att inte tala om operationslampans starka ske strax innan sprutan drar ner gardinen ...

Frågan är hur många idag som kan erinra sig stroferna ur skriften:

”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.”

Förr tolkades det som att vi skulle lägga oss på knä i kapellet och låta prästen lotsa oss genom dödsriket, hem till Sankte Per. Men idag bekämpar vi mörkret individuellt. Det första steget är att klä hus och trädgård med LED-lampor i skimrande färger.

Det kostar några hundringar att bekämpa det lokala Mordor.

Frågan är om vi också ska göra något mer. Och då tänker jag förstås på flyktingarna, klimatet och gangsterväldet