Ledarkommentar: Var och en sin egen Lucia
Detta krig brukar beskrivas som en konflikt kring kulturella och värdegrundsbetonade spörsmål. Det inkluderar det mesta, som etik, moral, identitet, tradition, politik, religion, jämlikhet och liknande.
Vi kan också beskriva det som en ”ideologisering” av samhällsdebatten, en strid mellan olika världsuppfattningar, alltså mer grundläggande än ett vanligt gräl om järnvägsutbyggnaden ska bära persontrafik eller inte. Det här handlar om basala principer och idéer.
Kulturkrigarna är fundamentalister. Resultatet av deras framfart är polarisering och klyftor i synen på vägledande värderingar. Deltagarna tenderar att vända sig bort från tidigare invanda diskussions- och beslutsmönster. De kämpar, för att använda ett modernt ord, för ett ”paradigmskifte”.
Det är i kulturkrigets rök och damm som Lucia nu träder fram.
Luciatraditionen har rötter ner i det förkristna samhället. Kulturkrigarna tror, ofta mot bättre vetande, att Sverige plötsligt fick för sig att fira en martyr från Italien. Och att de luciatåg vi nu har är en urgammal religiös ceremoni fast den snarare fick sin form för 100 år sedan mest på grund av kommersiella krafter.
Lucia är, precis som julen, förknippad med vinterståndet och människors längtan efter solens återkomst. Det är mer hedendom inbakad i detta - med diverse ockultism, matfrossa och sex - än det är något som sker med bibliska förtecken.
Ta exempelvis lucians röda skärp. Det symboliserar blod. Men är det den kristna martyren? Eller är det en fruktbarhetssymbol från hednatiden?
”Luciafirandet är en kontinuerligt föränderlig tradition, där det senaste vi ser är att det hierarkiskt disciplinerade marschen som kännetecknat 1900-talets luciatåg är på väg att upplösas och förvandlats allt mer till en karneval där var och en får spöka ut sig efter eget tycke.”Stig-Björn Ljunggren
I vart fall. Luciafirandet är en kontinuerligt föränderlig tradition, där det senaste vi ser är att det hierarkiskt disciplinerade marschen som kännetecknat 1900-talets luciatåg är på väg att upplösas och förvandlats allt mer till en karneval där var och en får spöka ut sig efter eget tycke.
Och det väcker förstås de traditionalistiska kulturkrigarnas vrede. Vilket är en ilska som förstärks av agerandet från ängsliga skolledningar och liknande.
Vi som i kulturkriget prioriterar individers frihet - före konformismens längtan efter auktoritära mallar - får efter bästa förmåga försöka försvara är följande slagord: Var och en sin egen Lucia!
