Lina Stenberg: Ledarkrönika: Billström var för macho för feministisk utrikespolitik
Igår blev det klart att Tobias Billström lämnar regeringen och att utrikesministerposten är vakant. Inför riksdagens öppnande i nästa vecka väntas Ulf Kristersson utse en ersättare, och spekulationerna om vem det kan bli är i full gång.
Men kanske viktigare än vem det blir är vilken inriktning utrikespolitiken får när Billström avgår. Kanske kan den utstakade vägen som fanns där innan valet 2022 återupptas. Den feministiska utrikespolitiken som Margot Wallström införde 2014, förslagsvis. Den som bevisligen var så framgångsrik.
Egentligen blev väl ingen förvånad, då hösten 2022, när den nytillträdda moderata utrikesministern ställde om kursen högerut. Då när han kastade den feministiska utrikespolitiken överbord.
Nej, nu var det hårda frågor som skulle gälla. Bort med bjäfs och flum. Allt som en moderat peka-med-hela-handen-minister inte helt och fullt förstår vitsen med. Feminism – vad är det ens liksom?
Begreppet ”feministisk utrikespolitik” hade enligt Billström ”lett till att etiketten skymt innehållet i politiken”, som han sa till SVT.
Detta trots att beläggen var entydiga – den feministiska utrikespolitiken var osedvanligt lyckad. Det var aldrig ”bara en etikett”, vilket Expertgruppen för Biståndsanalys, konstaterade i sin utvärderande rapport. Nej, det genomsyrade allt inom utrikespolitiken, inklusive alla ambassader och utrikesdelegationer.
De viktigaste resultaten var, enligt forskarna, att jämställdhetsarbetet fick en skjuts på bred front, något som gav tydliga resultat i verkligheten.
”I dag har 15 länder tagit efter den svenska linjen, däribland Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Spanien. Och nu borde den svenska framgångssagan som fick ett hastigt slut, återupptas i gott internationellt sällskap”Lina Stenberg
Utgångspunkten var tre R: rättigheter, representation och resurser. I alla dessa tre delar skulle en jämställdhetsintegration och satsningar ingå. De praktiska goda exemplen var många efter åtta år av Wallströms politik, varav könsuppdelad statistik i Kenya och fredsarbete som stöttar kvinnor i Colombia, liksom tusentals fler barnmorskor i Sydsudan och Afghanistan, är några. Och bäst av allt, det blev ju inte dyrare, tvärtom visade sig arbetet bli mer kostnadseffektivt än tidigare.
I dag har 15 länder tagit efter den svenska linjen, däribland Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Spanien. Och nu borde den svenska framgångssagan som fick ett hastigt slut, återupptas i gott internationellt sällskap. Nu när Billström slutar.
Kanske var det för ”anti-macho” för Tobias Billström att våga fortsätta hålla i den av S Wallström inslagna vägen. Men nu när han avgår och en ny utrikesminister ska tillträda finns det ingen anledning att fortsätta i Billströms trångsynta spår.
I en alltmer orolig värld behövs den feministiska utrikespolitiken mer än någonsin.
