Ledarkrönika: Blekinge, en (1) kommun
Den kommunala självstyrelsen är central i den svenska samhällsmodellen. Vi väljer lokala företrädare som känner och har överblick över sin kommun och sina innevånare. Därigenom kan de offentliga verksamheterna formas så att de passar och är effektiva.
Vill medborgarna ha en bättre service och är beredda att betala skatt för det ska det kunna bli så. Och det har fungerat väl. Välfärdstjänsterna har utvecklats i kommunerna. Närheten mellan väljare och valda kännetecknas i ordet ”förtroendevald”. Visst är det fint? Och värt att försvara.
Men om förtroendet hos medborgarna sviktar för kommunernas möjligheter att leverera en god verksamhet är självstyret i fara. Kraven på likvärdighet måste därför tas på största allvar. Det räcker inte att konstatera att olika kommuner har olika förutsättningar. Vad skiljer behoven för pensionären på äldreboendet i en kommun från en i en annan kommun. Naturligtvis mycket, men det är ju personliga behov, inte att man bor i olika kommuner.
Kommuner och regioner pressas av ökade kostnader samtidigt som möjligheterna att höja kommunalskatterna är begränsade. I år gör i och för sig de flesta kommuner stora överskott beroende på regeringens generösa statsbidrag i pandemibekämpningen. Men kommunalråd som säger att allt som inte är lagstadgat kan tas bort. Vad är det för kommunal självstyrelse?
”Det är inte rimligt med de stora skillnader som idag finns i skatteuttag mellan kommunerna. Dagens utjämningssystem räcker inte till. Det måste reformeras.”Kalle Sandström
Det är inte rimligt med de stora skillnader som idag finns i skatteuttag mellan kommunerna. Dagens utjämningssystem räcker inte till. Det måste reformeras. Ett kommunalskattetak och t o m enhetlig kommunalskatt bör diskuteras. Trots att det vid en första anblick strider mot självstyrets principer.
Även kommunernas och regionernas storlek måste diskuteras. Finns det en gräns för när befolkningsunderlaget inte bär en verksamhet med rimlig omfattning och kvalitet?
Jag tror att vi i Blekinge är där med akutsjukvården, trafiken och infrastrukturen. Befolkningsunderlaget (och därmed det ekonomiska underlaget) är för litet. Skåne, Blekinge och södra Småland är en naturlig region. Avancerad sjukvård, Öresundståg m.m. drivs redan idag gemensamt. Men kanske kan Blekinge och Södra Småland vara ett alternativ? Det skulle ge ett hyfsat befolkningsunderlag, men ändå ett begränsat geografiskt område.
Samma logik kan naturligtvis tillämpas på kommunerna i Blekinge. För snart tjugo år sedan föreslog jag att Blekinge skulle bli en kommun. Det fick minst sagt ett svalt mottagande. Kanske har utvecklingen gjort att tiden är mogen att ta upp frågan igen. Kanske kan åtminstone två kommuner diskuteras?
Kalle Sandström
