Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Emma Karinsdotter: Ledarkrönika: En dator kan inte förstå

AI är ju den nya buljongtärningen som ska in i varenda soppa, så även i litteraturens grytor.
Emma Karinsdotter
Böcker • Publicerad 4 oktober 2024
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Sydöstran politiska etikett är socialdemokratisk.
En dator kan inte förstå skriver Emma Karinsdotter.
En dator kan inte förstå skriver Emma Karinsdotter.Foto: Julia Lindemalm

Vissa förlag har redan börjat maskinöversätta böcker med hjälp av AI, framförallt spänningslitteratur och feelgood, den så kallade mainstreamlitteraturen. Men framtiden siar om mera.

Det finns väldigt många anledningar till varför en maskin inte kan ersätta en översättare. För att förklara min främsta anledning i egenskap av författare, behöver jag gå emot min samtid och göra något väldigt otidsenligt – jag behöver lägga ut texten.

Annons

Förra hösten träffade jag den japanska översättaren av Lisbet och Sambakungen som jag har skrivit och Hanna Gustavsson illustrerat. Min agentur för utlandsrättigheter hade bokat en konferenslokal åt oss i två timmar för att vi skulle ha gott om tid på oss att stämma av.

Jag hade förberett mig ordentligt, kanske överdrivet mycket, undrade jag vid något tillfälle, och tagit med Sambakungens favoritgodis geléhallon, skrivit en konsekvensordlista med de vanligaste orden i boken som återkommer (att Sambakungen oftast säger ett tvärsäkert ”Nä-e” och att Lisbet säger ett mer tveksamt ”nä”, och en massa andra exempel), jag berättade om ordvitsar med referenser till Ture Sventon som jag petat in i texten och blinkningar till ”Mio, Min Mio”, finns det någon japansk motsvarighet till de berättelserna man kan peta in?

Jag berättade varför det enskilt viktigaste konstnärliga beslut jag tagit i mitt skrivande liv, är att skriva specifikt för högläsning. Alla texter kan ju läsas högt, men hur jag anpassar mina för att de ska passa extra bra, att det är därför jag till exempel använder fler kursiveringar och oftare skriver ut ”!”, ”?” och ”…” i texterna, för att snabbt ge högläsaren information inte bara VAD som står, utan också ge regiförslag på hur den kan betona när den läser högt.

Att jag därför alltid själv läser texterna högt, många gånger, för att se hur rytmen faller. Allt jag, om jag är osäker på ordval eller en text, läser upp den för någon, gärna ett barn eller flera, för att se hur texten tas emot. Att det kan vara verktyg även i en översättning av texten.

Jag berättade om vilken kontext jag är uppväxt i, hur jag tänker när jag kommer på den ritälskande Lisbets teckningsmotiv som ibland är en dansande gurka eller kanske flugor som har disco, att alla alltid är glada på Lisbets teckningar.

Vi åt geléhallon och pratade i två timmar. När tiden tog slut lutade hon sig fram och sa, ”Det här var jätteintressant, men, när kan jag ställa mina frågor?”. Vi hittade ett nytt rum och fortsatte samtalet i ännu några timmar. Vi pratade vidare om karaktärernas drivkrafter och relationer, varför Lisbets föräldrar lämnat henne för att bli parkeringsvakter på Bahamas, vad Lisbet egentligen gillar med sin farmor Sambakungen, och jag vet inte allt.

Varför var all den här kringinformationen viktig? kan man undra. Och då behöver jag berätta om ett översättarseminarium i Stockholm nu i augusti. Då var min översättare där tillsammans med flera andra japanska översättare.

De hade en workshop där de översatte en svensk bilderbok till japanska, var och en på sitt sätt. När de var klara och skulle jämföra, hade alla översatt texten olika. Det som följde var samtal om varför den ena valt ett mer formellt språk, varför den andra hade valt ett informellare språk, varför en tredje hade valt att göra på ett helt annat sätt, och så fortsatte det.

Jag minns för egen del en diskussion med en översättare om varför ordet ”egenöron” (att Sambakungen bara hör det hon själv vill höra) inte kan ersättas med ”selektiv hörsel”.

Sånt måste vi prata om. Det blir ju en helt annan berättelse om inte humorn och barnperspektivet får följa med.

”Att låta en dator översätta det jag lagt ner flera år av mitt liv på att skriva och skriva om, alla små finurliga ordvitsar och kulturella referenser – är noll respekt för mitt arbete. Det känns som att spotta mig i ansiktet.”
Emma Karinsdotter
Annons

För det handlar inte bara om att översätta orden som står där, man ska översätta hela berättelsen, hela bokens värld. Och då behöver man ha kunskap om den värld som berättelsen har uppkommit ur, för att kunna kalibrera sin kompass efter det och för att fatta alla de där konstnärliga besluten.

För att översätta min text behöver man förstå den. Man behöver förstå mig, människan bakom. En dator har inte den förmågan. Att låta en dator översätta det jag lagt ner flera år av mitt liv på att skriva och skriva om, alla små finurliga ordvitsar och kulturella referenser – är noll respekt för mitt arbete. Det känns som att spotta mig i ansiktet.

Och det är noll respekt för det arbete en översättare gör. Den översätter inte bara, den återskapar berättelsen i en helt annan kulturell kontext. Översättaren är min och min boks människa i det språkområde den kommer ut. Det är hen som representerar boken.

Att ta bort den är att ta bort min boks person.

Jag har böcker utgivna på tretton språk. För mig är det här en hjärtefråga. Som författare är jag väldigt förtjust i ord, jag tror det är dom som på många sätt skapar världen. Just därför är det så viktigt för mig att påtala att en översättare inte bara översätter det som står på raderna, utan också det som står emellan.

Annons
Annons
Annons
Annons