Ledarkrönika: Jag byter aldrig bort mötet med barnen
Förra året slog jag personrekord med 135 workshops. Och jag gillade varenda en av dom! För där vuxna läsare lägger huvudet på sned och säger ”Intressant”, brukar många barn visa precis vad dom tycker. Rycker i sidorna och ropar ”Läs fortare! Jag vill veta hur det går!” Eller som den gången jag provade nytt material och ett barn la sig raklång på golvet vid mina fötter och började snarka ljudligt.
I en Facebookgrupp för barnboksförfattare bad en kollega nyligen om tips inför ett besök i lågstadiet. Snabbt kom ”Nämn inga husdjur” – en kommentar som fick massor av likes. För vi vet att plötsligt vajar ett hav av händer med barn som vill berätta om alla djur de träffat och känt.
Här med benet i högläge och en karta Strepsils på nattduksbordet tänker jag tillbaka på ett av mina första skolbesök. Jag hade bett om en läsfåtölj och redan på skolgården möttes jag av barn som undrade ”Är det du som ska ha fåtöljen?!” Första frågan var om den var skön. ”Jag vet inte”, sa jag och hängde av mig jackan. ”Vill du prova?” Strax fick jag införa tresekundersregeln, när 28 barn skulle provsitta.
”Ett barn la sig raklång på golvet vid mina fötter och började snarka ljudligt.”Emma Karinsdotter, författare och krönikör
Jag minns barnet som berättade att hon skrivit massor av böcker, men hade problem med den senaste. ”Den är läskig och jättebra, men jag kan inte läsa den. För den är för barn som är äldre än nio år, och jag är bara åtta”. Jag läste boken och kom till kapitlet om piratkatten. ”Intressant”, sa jag, och påpekade att boken de läste just nu i klassen, boken jag skrivit, ju också innehöll en piratkatt. ”Jag vet”, sa hon, ”men jag gjorde det mer spännande”. Och det hade hon ju faktiskt helt rätt i.
Jag tänker på barnet som inte kunde läsa ord längre än fyra bokstäver, men glatt skrev en halv sida sammanhängande berättelse med flera längre ord. Hur stolt han var. Vilket privilegium det var, att få vara med om det.
Och jag minns barnet som sa att hon var precis som Lisbet i mina böcker om Lisbet och Sambakungen. ”Gillar du att rita?” sa jag. ”Nä, jag bor också med min farmor”, sa hon, ”för mina föräldrar dog i kriget”. Hon var inte ledsen när hon sa det. Snarare verkade hon glad för boken, att inte känna sig som den enda i hela världen som bodde med sin farmor.
Och så tänker jag på den prisbelönta författaren som trodde att hon gav mig en komplimang, men istället förolämpade mig, mina kollegor och en hel generation när hon sa: ”Varför envisas du med att skriva för barn? Du KAN ju skriva”.
”Och byta bort allt det här?” tänker jag hemma i sjuksängen. Aldrig i livet!
