Lars Ohly: Ledarkrönika: Jomshofs rasism och Söders homofobi
De flesta har väl någon gång stött på en person som gör omgivningen obekväm genom att säga saker som många uppfattar som fördomsfulla eller rent av hatiska.
Jag hade en arbetskamrat på SJ som brukade kommentera resenärer utifrån etnicitet, funktionsnedsättning eller förväntad sexuell läggning.
Ofta var kommentarerna maskerade som skämt men humor i botten.
När sådana kommentarer fälldes i fikarummet eller tjänstekupén fanns det olika sätt att reagera. Några få gav ifrån sig ett uppmuntrande hö-hö, andra höll tyst men ett antal av oss vägrade att lyssna på sexistigt, funkofobiskt eller rasistiskt skitsnack. Vi sa ifrån.
Att säga ifrån var ett sätt att hålla rent. De som tidigare uppmuntrat genom att hålla tyst eller bekräftat genom instämmande hummanden började vrida på sig eftersom de inte gillade dålig stämning.
Till slut blev det inte möjligt att säga vad som helst i lunchrummet. En form av åsiktskorridor skapades som förhindrade nedsättande eller extrema kommentarer. Vi blev helt enkelt lite mer PK, lite mer anständiga.
”Till slut blev det inte möjligt att säga vad som helst i lunchrummet. En form av åsiktskorridor skapades som förhindrade nedsättande eller extrema kommentarer. Vi blev helt enkelt lite mer PK, lite mer anständiga.”Lars Ohly
Jag kommer att tänka på det nu när Richard Jomshof alltmer oförblommerat torgför Anders Behring Breiviks islamofoba världsbild och när Björn Söder vädrar sina fördomar och sitt hat mot Pridefestivalen och alla samlevnadsformer som bryter med den heterosexuella normen.
Och visst har många reagerat och sagt ifrån. Men partierna bakom Tidö-avtalet har varit mer än lovligt undfallande. Sverigedemokraternas enda officiella kommentar andades förståelse för Söder och Jomshofs hatiska retorik ifrågasätts inte alls. Kristdemokraterna har semester och vill inte störas.
Liberalerna ser som sin uppgift att försvara Sverigedemokraterna mot alla som nesligt nog vill ställa partiet till svars för vad några av deras mest profilerade företrädare säger.
Endast vissa moderater har reagerat och konstigt vore det ju annars när Söder beskyller statsministern och talmannen för att främja pedofili eller när Jomshof äventyrar Sveriges säkerhet.
Men trots att statsministern manar Jomshof till försiktighet och menar att Söders retorik är ”oacceptabel” uteblir konsekvenserna.
Jomshof behåller sin position som ordförande i riksdagens justitieutskott och Söder fortsätter att leda den svenska delegationen till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. (Att Söder ansetts lämplig för just detta uppdrag är måhända lite uppseendeväckande eftersom OSSE:s uppgift bland annat är att värna minoriteters rättigheter).
Därmed har regeringen och Tidö-partierna i handling visat att Jomshofs rasism och Söders homofobi inte alls är oacceptabla. Tvärtom är den typen av retorik sanktionerad av samarbetet och uppmuntrad genom utdelningen av förtroendeuppdrag.
Jag tänker på min rasistiska kollega från 80-talet. Tänk om vi vetat om hans hatiska och fördomsfulla åsikter och han ändå blivit vald till förtroendeuppdrag i facket och fått till uppgift att företräda andra än sig själv?
Då skulle rasismen, sexismen och funkofobin fått ett officiellt erkännande som gjort att säkert fler vågat vädra sina fördomar. Då hade vi blivit medskyldiga till att fördomarna sprids.
Ungefär som om demokratiska partier skulle gå in i ett samarbete med ett rasistiskt parti.
