Christina Mångård: Ledarkrönika: Lärare är inte i skolan

Arbetet under en vanlig skoldag för en lågstadielärare kan se ut så här. Emma är klasslärare i årskurs tre i en klass där hon ansvarar för tjugofyra barn. Barn som ska lära sig allt som läroplanen och kursplanen kräver. Hälften av eleverna har ett annat modersmål än svenska.

I klassen är det tre barn som är flyktingar och som kom till Sverige för en månad sedan. Och två av eleverna skulle egentligen gå i anpassad grundskola, men eftersom föräldrarna säger nej till detta får barnen gå kvar i klassen. En elev har fått diagnosen adhd och ytterligare två väntar på utredning.

I klassrummet har Emma stöd av en fritidspedagog, men bara under förmiddagarna. Det är en extra resurs hon är tacksam över, annars finns knappast någon hjälp att få.

Specialläraren på skolan har ansvar för tvåhundra elever och har begränsade möjligheter att rycka ut i verksamheten när det behövs. Det är svårt att få stöttning till enskilda elever.

Några av barnen har särskilda behov, de behöver hjälp för att kunna smälta in i klassen. Barn som vill ha en extra knuff för att klara av skolarbetet och som måste träna på hur man ska fungera socialt med sina kompisar. Barn som behöver lära sig att förstå hur viktigt det är att följa skolans regler och rutiner.

Som lärare måste Emma arbeta metodiskt bara för att få det att fungera i klassrummet. Målet är att alla barn ska lyckas i skolan. Det gäller att skapa trygghet, lugn och arbetsro. Ordning kan bli viktigare än undervisning och lärande. Ofta måste all kraft läggas på att få tyst i klassen. Och hjälpa de barn som behöver mest stöd.

De elever som blir lidande är de som vill få nya utmaningar och utvecklas. De barnen får ofta klara sig själva eftersom det är svårt för läraren att hinna med.

Till sist… är det stor lärarbrist i landet. Men enligt Skolverket finns det cirka 37 000 utbildade lärare som inte arbetar i skolan idag. Locka tillbaka dem med högre lön och bättre arbetsvillkor. Det gäller barnen som är vår framtid.