Selma Brodrej: Ledarkrönika: ”Låt barnen försvinna”
Eller, vi bestämde oss för att ta en promenad i några timmar. Skorna glömdes hemma. Det hade varit ett långt, stillastående sommarlov och några dagar innan skolstart hade lekplatsen blivit för liten.
Det var dags att utforska den stora världen, den som inte gick att nå utan att bryta mot våra föräldrars uppmaningar om att inte lämna gården utan att fråga. Vi gick till skogen som låg några hundra meter bort. Vi pallade bär från en kolonilott och byggde en koja. Vi kände oss levande och självständiga.
Efter ungefär sex timmar kom polisen. De förklarade att våra föräldrar var väldigt besvikna. Sedan tvingade de in oss i en skåpbil där blodtörstiga hundar gläfsade i bakluckan (det är åtminstone så jag minns hundarna, men kom ihåg att jag var sex år). Stämningen var förändrad, det som tidigare varit uppfyllt av liv och stolthet var nu ersatt av kolsvart skam.
Oron våra föräldrar kände den där augustieftermiddagen för snart 20 år sedan hade de inte behövt känna idag. Nu är sexåringarna konstant tillgängliga via sina telefoner. Många föräldrar har till och med appar där de kan spåra varje steg de små barnen tar. Vilken lättnad för alla ängsliga mammor och stressade poliser.
Men vilken sorg för barnen. Jag lider med alla sexåringar som aldrig får rymma hemifrån. Som aldrig får uppleva storheten i att vara totalt utelämnad till sig själv eller åtminstone inbilla sig att man är det.
Det finns ett ögonblick i boken Huckleberry Finns äventyr där Huck och hans vän Jim sitter i en båt på Mississippifloden och inser att ingen kan rädda dem. De har bara varandra och floden, inga pappor att be om swish och ingen Google Home som kan förklara hur man hanterar ett vattenfall. Ögonblicket är avgörande, det är deras monumentala ingång till frihet.
Vi borde uppmuntra barn att nå detta tillstånd genom att låta dem lämna telefonerna och sandalerna på gården.
