Markus Alexandersson: Ledarkrönika: Regeringen - ett konstprojekt

Mest surrealistisk är Ebba Busch.

Äntligen besökte jag Magritte-museet i Bryssel. Surrealisten René Magrittes mest kända målningar är förmodligen mannen med plommonstop och ett grönt äpple framför ansiktet, samt pipan som ”inte är en pipa” utan en bild av en pipa, vilken adresserar frågan kring motsättningar i konstruktioner av bild, språk och verklighet.

Jag stannar vid en målning från 1925 som föreställer ett barn och en kvinna i vad som ser ut att vara en loge på teatern. Genom en öppning tittar barnet, med ryggen mot betraktaren, på en föreställning medan kvinnan i förgrunden saknar intresse för vad som försiggår på scenen. Det mest utmärkande med henne är att hon har två huvuden. De sticker upp ur den blåa klänningens halslinning och stirrar trotsigt mot betraktaren.

Det är Ebba Busch, tänker jag.

Det finns nämligen två av henne.

Den ena är den briljante debattören och aggressiva oppositionspolitikern med förmåga att placera sig i debattens centrum och leverera tydliga lösningar; den andre är ministern som försöker framställa verkligheten som komplex och sig själv som en samlande politiker som söker förståelse för att saker tar tid.

Eller är det två olika? Det är ju samma person, men när hon ska verka i två olika roller, ibland betraktade som två olika verkligheter, blir hon olik sig själv. Som tavlan; två olika huvuden.

Förvirrande. Surrealistiskt.

Stödet för Ebba Busch sjunker som en sten, rapporterade Aftonbladet häromdagen. Det lär bero på att betraktarna inte får ihop bilden av henne och av löftena hon gav. Det är när tinget placeras i en annan än sin vanliga miljö som vi reagerar. Det är vare sig mannen med plommonstopet eller äpplet som är särskilt konstigt, det är när de sätts samman som det bryter mot bilder vi är vana vid.

På samma sätt är det med Busch.

Hon reagerade med ilska när hon i SVT i söndags påmindes om att hon anklagade den förra regeringen för att i ”berått mod” och ”avsiktligt” avstått från att skydda människor från Covid. Nu vill hon vara ”statsmannaaktig” och inte kännas vid den retoriken, vilket är svårt.

Magritte förklarade sin konst med att inte finns någon mening bakom bilden, det är bilden som är budskapet. Liksom mycket av politiken; bilden är allt, den är budskapet. Verkligheten är sekundär.

Magritte var också övertygad om att hans framgångar byggde på att han var missförstådd, ungefär som Ebba Busch och valet 2022. Vad alla uppfattade som löften var tydligen inte det.

Att Ebba Busch för övrigt köper kaffe på caféet i Bryssel där jag skriver detta - det är i någon mening också surrealistiskt.