Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Stig-Björn Ljunggren: Ledarkrönika: Ronneby Blodbad minns vi

Det finns historiska händelser som lever kvar i folks kollektiva minne. Sånt som vi tror på fast det inte alltid finns riktigt bra källor. Men de förvaras ändå i människors berättelser och skrönor.
Stig-Björn LjunggrenSkicka e-post
Publicerad 8 februari 2021
Stig-Björn Ljunggren
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Sydöstran politiska etikett är socialdemokratisk.
Ett minnesmärke från Ronneby Blodbad, en skadad kyrkport.
Ett minnesmärke från Ronneby Blodbad, en skadad kyrkport.Foto: Bengt Pettersson

Från min hembygd, några mil norr om Gävle, finns ännu ett tydligt minne kvar från när hela byn brändes av ryssarna år 1721. Därför har jag också blivit inympad med en rejäl dos rysskräck och får ståpäls varje gång jag ser (och hör!) ett JAS-plan stryka över trädtopparna här på Kuggebodahalvön.

I min barndom fick jag höra historier om hur ryssarna tog en gubbe som gisslan, tvingade honom att visa vägen till byns centrum, men att fången lyckades smita iväg för att varna byborna. Det var nämligen söndag och högmässa.

Annons

När han kom fram till kyrkan föll han av hästen, bröt benet, men kunde kravla sig in i kyrkan och ropade: ”Ryssen kommer! Ryssen kommer!”.

Som sagt, det finns inga belägg, annat än en stark folklig berättelse. Som också förtäljer att kyrksilvret sänktes i en sjö men aldrig återfanns. I tre hundra år har folk letat efter skatten …

Ett annat bra exempel på folkligt minne är Ronneby blodbad, även om de skriftliga källorna här är betydligt bättre, liksom kyrkporten vittnar om våldet.

I sin bok ”nordiska sjuårskriget 1563-1570” (Historiska Media 2020) diskuterar historikern Katarina Harrison Lindbergh hur det kan komma sig att denna händelse, som troligtvis är att betrakta som en ”normal stormning”, fortfarande finns kvar i minnet, även nationellt.

”Reglerna” på den tiden var enkla, menar Harrisson Lindbergh, städer som gav upp när fienden kom skonades, de som gjorde motstånd fick räkna med att bli plundrade och brända. Och Ronneby vägrade kapitulera …

Den starka beskrivningen av blodbadet kan delvis förklaras av att både den svenska och danska sidan använde händelsen för sin propaganda. Beskrivningarna blev därför rejält tilltagna. Medan övriga blodbad under detta krig inte beskrivits lika ingående - och därför inte på samma sätt gör sig påminda.

En förklaring till att händelsen lever kvar i minnet, funderar Harrisson Lindbergh, kan vara att det i Ronneby finns en ovanligt stark identitet, starkare än det nationella.

Och som hon konstaterar, det var svenskar som genomförde blodbadet. Så kanske är det så, att även om Ronneby idag är svenskt, finns det i det kollektiva minnet avlagringar från olika epoker begravda. Som ibland, på vissa platser, kommer fram som berg i dagen.

Annons
Annons
Annons
Annons