Ledarkrönika: Svårt skrämmas med Nato
Den ryska aggressionen visade att Sverige behövde ett starkare militärt skydd, men statsministern menade att det fanns en risk för att ryssarnas misstänksamhet mot ”vår utrikespolitiska linje” skulle öka.
Nä, det handlar inte om Nato; det var så här ställningarna såg ut när Sverige på 1950-talet skulle avgöra om man skulle utveckla kärnvapen. Sovjetunionens intåg i Ungern 1956 gav syre åt kraven att även Sverige behövde kärnvapen för att inte bli nästa sovjetiska offer.
För att lösa frågan tillsatte det socialdemokratiska partiet en studiegrupp, ledd av en ung Olof Palme. Nu är det Nato-frågan som ska hanteras på motsvarande sätt. Tidsperspektivet är dock mycket snävare, men bara att det finns en tillåtande attityd att lyfta för- och nackdelar bidrar till mycket.
För att vara ett ställningstagande som länge varit så självklart och väl förankrat finns nämligen få etablerade och lättillgängliga argument mot ett Nato-medlemskap. Känslor och traditioner har spelat huvudrollen på bekostnad av ett etablerat språk och tankefigurer med vilka ett gediget ställningstagande kan motiveras.
Det är definitivt lättare att argumentera för ett Nato-medlemskap. En försvarsallians syftar i första hand till att avskräcka fienden, en USA-ledd allians med mer än 30 länder torde ha en stark avskräckningsförmåga.
Tvetydiga signaler har inte heller underlättat för den som vill orientera sig. Hultqvist-doktrinen har handlat om att utöka och fördjupa Nato-samarbete; mot den bakgrunden är det svårt att skrämmas med Nato. Samtidigt förtydligade regeringen så sent som i februari att man inte avser söka medlemskap.
”Det är nödvändigtvis inte det som är enklast att argumentera för som också är den bästa slutsatsen. Säkerhetspolitik är komplex materia och behöver hanteras som det.”Markus Alexandersson
Det är nödvändigtvis inte det som är enklast att argumentera för som också är den bästa slutsatsen. Säkerhetspolitik är komplex materia och behöver hanteras som det.
Vilket inte alltid är fallet.
När DN:s kulturchef Björn Wiman skrev att han var emot ett svenskt Nato-medlemskap anklagades han av Moderaternas Tobias Billström för att vara ”Putinist”, vilket är symtomatiskt för hur trång åsiktskorridoren har blivit. I helgen benämnde statsvetarna Trita Parsi och Frida Stranne diskussionen som ”uppskruvad” och ”känslostyrd” och varnade i SvD för att ”agera utifrån en romantiserad bild av vad ett Natomedlemskap skulle innebära”.
Det krävs en saklig och djup debatt om Nato. Vi kan vara tacksamma för att beslutsfattarna tog sig gott om tid på 1950-och 60-talen i fråga om kärnvapnen.
Markus Alexandersson
