GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ledarkrönika: Vad hatretorik kan göra

Under helgen såg jag filmen ”Quo Vadis, Aida?”. En brutal film som skildrar det mest vidriga människor kan göra mot varandra.
Begravningsplatsen i Potocari, i Srebrenica. Ett exempel på vad hatretorik kan vara med att åstadkomma.
Begravningsplatsen i Potocari, i Srebrenica. Ett exempel på vad hatretorik kan vara med att åstadkomma.
Foto: Kemal Softic
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Sydöstran politiska etikett är socialdemokratisk.

Huvudpersonen Aida jobbar som tolk åt de FN-soldater som har uppdraget att skydda den bosniska staden Srebrenica och dess befolkning. Srebrenica skulle vara en fredad zon, skyddad från krigets grymheter av självaste FN.

Vad som hände där vet nog de allra flesta idag. Ett av de värsta folkmorden sedan förintelsen utspelade sig mitt framför ögonen på FN och omvärlden. Över 8000 bosniska män och pojkar mördades brutalt under loppet av några dagar i juli 1995.

Händelserna som utspelade sig i och runt i kring Srebrenica är en skam för Europa, FN och för alla som säger sig så upp för alla människors lika värde. Än idag har inte alla kroppar och kvarlevor hittats.

Filmen var fylld av smärtsamma scener där Aida och alla andra kvinnor förgäves försöker att rädda sina söner. En mamma försöker klä ut sin pojke till en flicka genom att klä honom i en rosa kofta med en sjalett på huvud. Hon blir påkommen och den serbiska militären sliter pojken ur händerna på sin mamma.

Jag orkar inte ens tänka på hur det skulle kännas att se min egen pojke lastas upp på ett lastbilsflak, hopföst med hundratals andra män likt någon kreatur. Att inte veta vart lastbilen kommer köra, att inte ha en aning om man någonsin kommer ses igen och känslan av att ingen, ingen i hela världen kan hjälpa dig, inte ens FN. Att Srebrenicas överlevande kvinnor fortfarande kan stå upp är för mig ett under.

Det är naivt att tro att något liknande aldrig skulle kunna hända här. Kunde det hända i Bosnien så kan det hända precis var som helst. Ett folkmord kommer aldrig som en blixt från klar himmel. Det föregås alltid av en långtgående propaganda där ”vi” ställs mot ”dem” och där de som inte tillhör ”oss” till slut tappar sitt mänskliga värde.

Jag minns när vi i skolan fick besök från en som överlevt förintelsen. Aulan var fylld av tonåringar, luften tung och tystnaden nästintill öronbedövande. Ingen lämnade den aulan oberörd. Jag tror att alla minns mannen, hans berättelser och den skrynkliga tatueringen på hans underarm.

Kanske är det dags för en ”om detta må ni berätta - 2.0”. I Sverige finns tusentals människor som överlevt de etniska rensningarna och folkmorden i forna Jugoslavien. Jag tror att flera av dem har berättelser som är av värde för dagens ungdomar.

Vi får aldrig glömma vad hatets retorik och den systematiska kategoriseringen av människor får för konsekvenser. Därför måste vi hela tiden påminnas om vad som gör folkmord möjliga.

Elina Gustafsson

Läs mer