Ledarkrönika: Våra vänner i Baltijsk

På Kungsbron i Karlskrona står en stolpe som visar avstånd till ett antal europeiska storstäder. Till Berlin är det 423 kilometer, till Helsingfors 708, Warszawa 560 och till Moskva 1372. Skyltarna, som pekar i alla riktningar, ska visa Karlskronas geografiska läge i Östersjön, men också det mentala.

Efter Berlinmurens fall förändrades Karlskronas position, från en stängd stad, som en sista utpost i det demokratiska Västeuropa, till ett fönster mot något som blivit mycket mindre skrämmande.

En av orterna på stolpen är Baltijsk. Det är en av de ryska väpnade truppernas två baser för Östersjömarinen, det vill säga plats för flera olika stridskrafter och hemmahamn för landstigningsfartyg som nu positionerat sig i Svarta Havet. Till Baltijsk är det bara 320 kilometer.

I början av 1990-talet var det inte mycket med den ryska krigsmakten. Östersjömarinens anslag och antalet fartyg minskade kraftigt och landets politiska elit sträckte ut händerna för att få bli en del av en europeisk gemenskap.

På högsta internationella nivå ingicks avtal och på lägre nivå tecknades ett stort antal vänortsavtal; bland annat blev Karlskrona och Baltijsk vänorter 1995.

Det normala är då att namnge en plats efter vänorten. Litauiska Klaipeda - som tidigare hyst en sovjetisk flottbas - har fått namnge en av de mest centrala platserna i Karlskrona, men när Baltijskplatsen skulle skapas blev det ett sjuhelsikes liv.

Förslaget var den lilla men mycket vackra parken i anslutning till Bastion Aurora vid Kungsbron. Den sades sakna namn och platsen kunde tänkas vara lämplig.

För många av de officerare vars tillvaro fyllts av hotet från och rädslan för den ryska Östersjöflottan betraktades förslaget som ett hån, för många andra var deras reaktion ett uttryck för en förlegad men uppenbarligen seglivad rysskräck; nu var det ju nya tider.

Det är en god illustration över komplexiteten när människor utifrån olika positioner skulle förhålla sig till någonting nytt. De svenska och ryska flottorna har dessutom haft utbyte och övat tillsammans i Östersjön.

Visar namnstriden också en naivitet, en orimlig förväntan att Ryssland på några år skulle acceptera att från att ha varit en av två supermakter bli en ekonomisk svag rövarstat som står på knä för USA och Europa?

Eller borde kontakterna på såväl officiell som mellanmänsklig nivå varit större?

Markus Alexandersson