Mullret växer i LO-toppen
LO-förbunden (14 stycken) tillsammans med LO:s alla ordföranden och avtalssekreterare ställer fem krav på den s-ledda rödgröna regeringen. Krav som är ultimativa.
Om inte partiledningen med Stefan Löfven lyssnar på LO:s krav innebär det att S tappar väljare och regeringsmakten, hävdar LO. Något måste ske. Flera opinionsmätningar har visat att Sverigedemokraterna är ett större parti bland LO-väljare än Socialdemokraterna. Det är alarmerande.
Det som spökar är Januariavtalet mellan regeringen och de båda liberala partierna. Även om partiledningen och statsråden säger att Januariavtalet innehåller mycket s-politik övertygar det inte arbetarväljarna och LO:s ledning/förbund. Motsättningarna mellan partiet och facket har utvecklats till ett nytt rosornas krig.
Det har gnisslat rejält förut mellan s-regeringar och LO. På 90-talet protesterade LO-toppen mot socialdemokratisk regeringspolitik som innebar lönestopp och strejkstopp. Likaså blev det protester mot s-politik som innebar sämre arbetslöshetsförsäkring. Regeringarna då skulle lösa 90-talskrisen.
Dagens kris mellan parti och fack beror på en parlamentarisk kris som inneburit ett blocköverskridande januariavtal. Det avtalet attackeras både från höger och vänster. LO:s krav på regeringen på fredagen i form av en debattartikel i DN är fullt rimliga ur ett socialdemokratiskt perspektiv.
Pensionerna måste höjas för vanligt folk, systemet med arbetskraftsinvandring måste göras om, arbetsrätten ska inte försämras, tryggheten i sjukförsäkringen ska bli bättre och mer välfärdspengar till kommunsektorn. Sakpolitiskt finns inga motsättningar mellan arbetarrörelsens båda grenar.
Det är motsättningar om kompromisserna mellan s-ledda regeringen och samarbetspartierna i Januariavtalet som väcker protester.
Det hade varit naturligt att LO-ledningen i detta läge krävt att Januariavtalet rivs upp och skrivs om i vissa delar. Men det sker inte i klartext.
Lina Stenberg, ledarskribent på webbtidningen Arbetet som står LO nära skriver på Twitter: ”Den enda utvägen kan vara att omförhandla Januariavtalet. Men först behövs en krisplan. För självklart kan S vända den negativa trenden.”
Att det är en växande förtroendekris i arbetarrörelsen är ett faktum. Den krisen kan rimligen inte lösas utan att det sker avsteg i Januariavtalet. Det i sin tur betyder regeringskris och hot om nyval. Om rosornas krig ska avslutas måste det ske före LO-kongressen i sommar.
Arbetarväljare går till Vänsterpartiet och till (SD) i sin frustration. Ska (S) fortsätta vara det stora regeringsbärande partiet avgörs det på LO:s arbetsplatser.