När jakten på varg gått för långt

Ledare Artikeln publicerades

Mycket blir futtigt i superbrändernas sken, men det händer också andra tragedier. Norge är till exempel inte bara ett dejligt land och något har blivit fel även med den svenska rovdjurspolitiken.

Vargen är akut hotad i Norge. Stammen är mindre än den lilla som förhoppningsvis finns kvar här. Men det bekymrar inte regeringen. För i Norge bara ska man jaga stort på varg. Så där låter det inte helknäppt, när folk med plötsligt och nyvaknat intresse för grundlagen kräver att få slippa bördor som ingen annan har. Det uppfattas snarare som både logiskt och helt rätt.

Att jägare tar selfisar likt lyxlirarnas sjuka nöjesjakter och folk är förbannade för att det inte heller i den licensjakt som pågår nu får skjutas ännu fler vargar, är alltså naturligt i Norge. För där pratar nu även politiker både öppet och högt om att en gång för alla utrota vargen.

I Sverige pratas det inte utrotning lika tydligt. Men många anar lukten av rättsröta. För även här beviljas jakt på skakiga grunder. Även här skjuter vi varg från helikopter. Utan minsta aning om vem som fälls. DNA-prover tar man efteråt.

Och jaktbeslut tas ofta fredag eftermiddag. Beslut kan till och med ges muntligt i telefon. Så att överklaga är mer en fråga om tid, inte argument. Och man kan flytta renar till vargområde och sen kvittera ut både ersättning för förekomst av rovdjur och beviljas tillstånd att skjuta bort dom. Och ingen vet hur många renar som tas av vilka rovdjur. Och tjuvjakten fortsätter.

Trots EU-domstolens praxis att åtgärder som påverkar skyddade arter ska motiveras noggrant. Och det ska säkerställas att en skyddsjakt löser det problem som den är tänkt att lösa. Och även om det saknas andra lämpliga lösningar är inte skyddsjakt alltid en lämplig lösning.

Dessutom är renar inte tamdjur. Och varje land har ansvar att skydda arter som naturligen hör hemma i landet. Så skulle till exempel Norge följa sin grundlag är det istället laxindustrin som ska bort och varg vara kvar.