Om politiska instinkter
Solidaritet, alltså medkänslan till andra människor är ett exempel, ofta nämnt av folk som kallar sig socialister. Men medkänsla även med andra varelser, säger ekologisten. Liberaler undrar om vi alla inte vill ha frihet? Konservativa tycker det är självklart att vi älskar vår hembygd.
Herbert Tingsten beskrev exempelvis en gång fascismen som en lära, som bekände sig till ”den oreflekterade handlingens skönhet”. Alltså att gå till attack, utan att riktigt förstå varför.
En ideologi som inte kan förankras i människors intuition och instinkter är körd. Det räcker inte med statistik, retoriskt välondulerade tal, snabba repliker, snygga valaffischer eller massiva övertalningsförsök under dörrknackningskampanjer. Det krävs också någon slags snabbkoppling in i folks reptilhjärna.
Liberalismens starka sida är dess individualism. De hävdar att människor har rätt till sitt eget liv, inte ska tvingas på en viss livsstil eller utsättas för tvång. Var och en ska ha möjlighet att bli sin egen lyckas smed. Välja livspartner, bostadsort, yrkesbana och färg på bilen, utan att det ska ske med pekpinnar från en förtryckande överhet.
Om någon av er som läser detta inte tycker att ni äger er själv så räck upp handen!
Konservatismen då, har de också ett stöd från vår intuition? Ja, verkligen! Tanken att bevara huvuddragen i våra invanda miljöer är mycket stark. Det finns vissa saker vi inte vill ska rubbas. Vi ogillar att det byggs nya hus i vårt strövområde, vi anser att det är ett jäkla otyg att det inte går att betala parkeringsplatsen med vanliga pengar och fan ta den som försöker flytta på Sjörapporten.
Socialister har på samma sätt ett styrkebälte i människors längtan efter en social gemenskap där människor uppträder civiliserat mot varandra, hjälper tanter över gatan, torkar diskbänken på jobbet och avstår en del av sin lön för att ge mindre lyckligt lottade en anständig tillvaro.
Men vi blir inte en ideologiskt övertygad liberal bara för att vi håller på vår personliga integritet, eller blir bekännande konservativ eller socialist av att gilla rutiner eller trivas i andras sällskap. Det krävs något mer.
Det behövs någon slags förmåga att artikulera och prata om sina övertygelser. En filosofisk överbyggnad, där övertygelsen stadgas upp av systematiskt tänkande. Och detta på ett eller annat sätt kopplat till den verklighet vi lever i.
”Ett ideologiskt resonemang som bara pratar om sina känslor för vad som är rätt och riktigt, utan att ta spjärn mot samhället sådant det är, är inte mycket att ha.”Stig-Björn Ljunggren
Ett ideologiskt resonemang som bara pratar om sina känslor för vad som är rätt och riktigt, utan att ta spjärn mot samhället sådant det är, är inte mycket att ha.
Och om vi har sagt hur vi vill ha det – och beskrivit hur vi upplever att världen är beskaffad – så är det också rimligt att vi har en förställning om hur dagens ordning ska kunna förändras i rätt riktning.
Således. Den som kokar en ideologisk soppa måste ha smaktrådar ner i människors ursprungliga koder. Det måste finnas en rejäl dos instinkter och intuitiva känslor inblandat. Men utöver dessa stämningar måste det också finnas ett begripligt resonemang om vad dessa förnimmelser leder fram till för analys. Enbart patos och lidelser räcker inte långt.
En politisk soppa utan kryddor från den känslomässiga trädgården är inte mycket att ha.
Det instinktiva måste dock också leda fram till en logisk berättelse om var vi befinner oss, vart vi bör röra oss - och sen berätta hur vi tar oss dit. Men även den mest avancerade politiska filosof som missar människornas drifter kommer inte att mobilisera någon mänsklig kraft att tala om.
