Politik för folkvandringstid

Vi har således bara att följa reglementet.

Den typen av argumentation kallas för ”juridifiering”. Det begreppet brukar användas för att beskriva hur ”politik” inte längre motsvarar människors vilja, utan istället överlämnats till jurister och byråkrater, som förvaltar systemet, snarare än lyhört söker förbättra människors villkor.

Reglerna är som det är. Och vi har bara att rätta och packa oss efter detta, blir resultatet.

Det är en inställning som leder fram till att människor börjar stödja politiska krafter som vill förändring, även när det strider mot sunt förnuft, logik och fakta (typ Donald Trump).

Och vän av ordning frågar sig förstås också i vilken konvention det står att Sverige ska ta emot många fler flyktingar än andra länder som också skrivit under samma dokument?

Sanningen är den att flyktingmottagande bestäms dels av hur nära krishärdarna är, dels på vilken politik landet bedriver.

Därför har Libanon många flyktingar. Medan Finland har några.

Frågan är då vad som ska gälla framöver? I vår tid, som är den nya folkvandringens tid.

Det politiska vägvalet är lättast för den som vill ha stängda gränser. Postera ut beväpnade gränsvakter! Även med risk att dessa så småningom också försöker förhindra att människor lämnar landet.

Det migrationspolitiska vägvalet är värre för oss som principiellt är för öppna gränser. Som tycker att folk borde få bosätta sig var de vill. Detta eftersom vi i Sverige samtidigt har en välfärdsstat som ska garanterar alla bästa möjliga standard, från vaggan till graven.

Principen om ”bara det bästa är gott nog åt folket” gör att storleken på ”folket” måste anpassas efter tillgängliga resurser.

Det är också skälet till att den traditionella socialdemokratiska linjen varit en rätt grinig invandringspolitik, framförallt när det gäller arbetskraft från andra länder.

Det är därför falskt att påstå att socialdemokraterna har bytt uppfattning i migrationsfrågan. De har istället återgått till sin ursprungliga linje.

Frågan handlar inte bara om att miljontals människor flyr, utan också om att en allt större del av arbetskraften är specialister, forskare och studenter, som är mer globala än nationella, och vars kompetens är oumbärliga för en modern ekonomi.

Så frågan är vilka kriterier vi ska ha för människor som söker sig hit. Vad ska den som vill bosätta sig i Sverige uppfylla för kriterier?

Och då är ”kan bidra till folkhushållet” en bra utgångspunkt för att bestämma migrationspolitiken. Pragmatiskt, men utan att tappa den humanitära aspekten.