Politikens syskonkärlek
En förklaring till detta är att vi människor uppfattar oss som individer. Det är en överlevnadsinstinkt att överdrivet markera skiljelinjer gentemot de som egentligen är oerhört lika oss själva.
Samma sak tycks också gälla i partisterna, alltså de som sysslar med partipolitik. De jobbar heltid med att skilja sig från de övriga partiföreträdarna.
De flesta partister hävdar exempelvis de själva starkt motsätter sig varje försök att dela in människor i ”vi” och ”de andra”.
Vi ska inte ha fördomar om folk från andra länder och kulturer, säger de. Utan försöka förstå varandra, ha dialog och visa respekt. Se helheten. Visa tolerans. Tala med varandra, inte om varandra.
Värdegrunden! ropar de högstämt: Behandla andra som du själv vill bli behandlad!
Men när denna söndagsskolepredikning är avklarad, blänger samma personer på sina politiska konkurrenter och säger att dom andra partierna, dom delar minsann in mänskligheten i ”dom andra” och ”vi”. Men det gör inte vi!
Och sedan börjar de gräla om vem som är mest ond. Varje felsägning används som redskap att slå ihjäl dialogen och försöka besegra motståndaren.
Det mest intressanta är att partiföreträdarna uppfattar varandra som oerhört olika, som om motståndarna kommer från en annan planet. Men folk utanför den partistiska världen, de tycker att alla politiker ser ut och låter ungefär lika. De har samma metod att undvika svara på besvärliga frågor, de klär sig som om de nyss kommit från en begravning.
Låt oss ta ett exempel.
Vänsterpolitiker driver gärna åsikten att det där med valfrihet i välfärden är skadligt, överdrivet och dyrt. Det slår sönder fungerande verksamheter och skapar klyftor i samhället när de rika och välbeställda väljer andra skolor, vårdinrättningar och bostadsområden.
Men däremot, säger samma vänster, är det fullständigt naturligt att människor ska ha valfrihet när det gäller sin egen livsstil. Vi ska kunna välja sexuell läggning, etnisk tillhörighet och slippa bli kränkta för den vi bestämt oss för att vara.
Och om detta vänder upp och ner på tillvaron för alla andra, är det bara att tugga i sig.
Valfrihet är inte bra, valfrihet är bra.
Men högern, de vill gärna ha valfrihet i skola och omsorg, och att detta ska vara subventionerat av skattebetalarna. Ökar ojämlikheten får vi leva med det.
Däremot är högern skeptiska till att staten ska uppmuntra människor att finna sig själv, och de raljerar gärna över genuspedagoger och kampanjer för att motverka normalitetens förtryck.
Så där håller det på. Politikerna är som vi andra och överdriver sina särdrag.
Men på samma sätt som vi lärt oss att inte gräla med syrran om allt som går att gräla över, får även partisterna tona ner sin grälsjuka syskonkärlek. Som goda föräldrar får vi försöka medla mellan tonåringarna och vädja om att sluta gräla. Städa era rum istället! Och hjälp oss kratta färdigt i trädgården!
