Problemmåndag om svensk säkerhetspolitik

Det kan tyckas lite märkligt att 40 procent inte ställer upp för Sverige, ens i teorin. Bryter vi ner resultatet framgår att 74% av männen är på, jämfört med 44 % av kvinnorna ställer upp. Äldre är mer försvarsbenägna än yngre.

Delar vi upp det efter parti är Sverigedemokrater, föga förvånande, mer villiga att aktivt försvara vårt land (73%), medan socialdemokrater, mer förvånande, är minst intresserade (55%).

Om (!) dessa siffror stämmer är det för jävligt. Och i så fall har Magdalena Andersson och partiet en hemläxa att göra. Kanske får vi då börja med att fundera över vad det är som hänt.

Det enklaste är förstås att skylla den bristande försvarsviljan på ”nyliberalismen”, såsom är brukligt. Individualismen har gjort att många har svårt att föreställa sig något som är större än oss själva. Egoismen gör att många hellre väljer att leva på knä än att riskera dö för att de står upp. Men skulle det gäller sossar mer än övriga?

Den bristande försvarsviljan beror nog också på att värnplikten avskaffats. Fram till 1990-talet var det rätt självklart för alla unga män att offra nästan ett år av sitt liv åt att träla sig genom sin det som träffande kallas för ”lumpen”. Detta brödraskap är nu skingrat.

Vad som är ”säkerhetspolitik” har dessutom blivit diffust. Den har utvidgas till att gälla många andra saker än det rent militära, såsom handel, flödessäkerhet, klimat, pandemier och mänskliga rättigheter.

Försvarsmakten gick från att försvara svenska vitala intressen (vårt territorium) till att värna en västerländsk värdegrund. Så när allmän värnplikt blev till selektiv värnplikt gick vi samtidigt från invasionsförsvar till insatsförsvar. Fokus på nationellt självbestämmande tonades ner och ersattes av en anpassning till vårt internationella beroende.

Kanske föreställer sig många att deras ”plikt” handlar om att rädda mänskligheten snarare än Sverige.

Till detta har kommit att försvarsmaktens traditionella ”kinetiska energi” kompletterades med ”kognitiv energi”. Det betyder att, vid sidan om kulor och krut, förväntades säkerhetspolitiken också leverera skolor och brunnar till befolkningen i de länder den tillämpades.

Det kallas för ”mjuk makt” och gör ”hård makt” mer hållbar i sin utövning. Det ”militära” och ”civila” flöt samman. Det talades inte längre om ”krig” utan i värsta fall om ”strid”.

Den breda ansatsen i säkerhetspolitiken förorsakades av att den tidigare tydliga hotbilden blev otydlig. Ryssen var inte längre problemet, därför blev också säkerhetspolitiken inte längre hotstyrd, utan viljestyrd. Och vad vi ansåg oss vilja varierade med vad som var ”Breaking News” på CNN.

Istället för alliansfria blev vi allierade med allianser (främst Nato).

Nu är allt detta ställt på huvudet. Frågan är var debatten om försvarssatsningarna tar vägen på lite sikt, om det nu bara är sex av tio som säger sig vara beredda att försvara Sverige.