Protester växer på Kuba
Protesterna inleddes i söndags och allt tyder på att de kommer att fortsätta. Missnöjet har från början gällt regimens misslyckande att pressa tillbaka pandemin. Den tredje pandemivågen är mer dödlig än tidigare vågor. Vaccineringskampanjen har hittills bara funnits i huvudstaden Havanna.
Landets president Niguel Diaz-Canel är oförmögen att lyssna på protesterna som gäller mycket mer än pandemin. Protesterna uttrycker också längtan efter frihet och mot enpartistaten (kommunismen). Hans krishantering är under all kritik. Presidenten uppmanar medlemmarna i kommunistiska partiet att gå ut på gatorna för att bekämpa de missnöjda medborgarna. Är det gatuslagsmål som parti- och statsledningen eftersträvar?
När kubanska folket lider nöd duger det inte med kampparoller i tv till den egna kadern av partimedlemmar. Istället för att föra en dialog med sitt eget folk ökar parti- och statsledningen motsättningarna i det kubanska samhället. Det kan bara sluta illa. Kallar presidenten till slut in stridsvagnar för att få ”ordning” på gatorna ser vi en repris på vad som hände i Peking sommaren 1989. Där slaktades studenter på Himmelska fridens torg.
Den kubanska ledningen har nu världens ögon riktade mot sig. Så länge statsledningen slår vakt om partiets maktmonopol blir det inte fred på Kuba. Än så länge finns inga rapporter om intern opposition i kommunistpartiet. Om det finns en motsvarighet till Gorbatjov i partiledningen på Kuba kan ett hopp tändas om reformer.
De protesterande kubanerna tycks inte ha någon ledargestalt. Det finns ingen kubansk Lech Walesa i kulisserna? Eller är en sådan person redo att träda fram som kan få chans att förhandla med regimen? Mycket är oklart om vad som just nu pågår på den karibiska ön.
Svensk kubanska föreningens hemsida förminskar rapporterna om protesternas omfattning och pekar på medias snedvridning av tillståndet på Kuba. Alla förklaringar till protesterna är USA:s blockadpolitik, enligt vänskapsföreningen. USA har länge spelat en destruktiv aggressiv politik mot Kuba. Det är ett historiskt faktum. Men det är inte enda förklaringen till den nuvarande krisen som är djupare och allvarligare.
Föreningen drar jämförelse med medias låga intresse för våldet och nöden på Haiti i sommar som varit mycket värre än på Kuba. Det hade varit bättre om svenska vänner till Kubas folk manat regimen till dialog och demokratisering av Kuba än gnälla på media.
Äkta solidaritet med Kubas folk kan aldrig handla om oreserverat stöd för regimen i Havanna.
Hans Bülow
