Christina Mångård: Sjuttio inte lika festligt
De som föddes på 1950-talet hade turen att födas in i en rikare värld med bra arbetsförhållanden och en hälsovård som med åren blev bättre. Och alla hade möjlighet att studera och utbilda sig, något som deras föräldrar aldrig kunnat drömma om. Är man sjuttio idag är man mycket mer aktiv, har många fler intressen, mår bättre fysiskt och är ofta ute och ser sig om i världen.
Som pensionärer har de kunnat känna sig fria, friska och försörjda. I tidningar har vi sett bilder på äldre som är på äventyr. De klättrar i berg eller är på safari, dyker, rider, kör motorcykel och snabba sportbilar. Spelar golf, åker Vasalopp eller springer maraton. Och utan ansträngning. Som alltid finns det undantag, men det är roligt att se dessa äldre människor som hyllas för att de är och ser så ungdomliga och vitala ut. Många seniorer har till och med vilja, ork och lust att fortsätta jobba långt upp i åren.
Men nu. Nu är det stämplat i deras bekymrade pannor att de är gamla och sköra, att de ska akta sig för att de tillhör en riskgrupp. Måste vara rädda om sig och inte gå ut bland folk. Inte ens till affären. Och de flesta lyder pliktskyldigt. Deras barn övervakar och håller strängt efter dem.
– För första gången så känner jag mig gammal nu, säger en sjuttioåring, något som han tidigare aldrig tänkt så mycket på. Att sitta ensam och isolerad i karantän känns verkligen som att leva i livets höst. Är det inte så att nästan allt vi gör medför någon risk. Vi kan inte sluta leva för att vi inte ska dö filosoferar mannen.
Till sist… ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för jävligt.” Så sa författaren Hjalmar Söderberg år 1907. Och då var han bara 37 år gammal.
