Söndagsskola: Demokratins utmaningar och möjligheter

Programmet behandlades inte på bästa kongresstid och annonserades inte som en viktigare punkt på kongressen, utan det blev mer i bakgrunden en sen kongresskväll. Ideologiskt orienterade program, tydliga diskussioner och markerade ställningstaganden anses väl störa snabba förflyttningar, så kallade trianguleringar i dagspolitiken. Utan ideologiskt bagage är du lättrörlig.

Men kan också hamna lite var som helst. Diskussion om program och demokratifrågan har historiskt varit viktig för socialdemokratin. Den hänger också ihop.

Demokratin är både arbetsmetoden och det fullständiga demokratiserandet av samhället ett av partiets viktigaste mål. Kampen för erövrandet av den politiska demokratin (allmän och lika rösträtt) tog flera decennier, likaså byggandet av välfärdssamhället.

Det var snickare, vårdbiträden, lärare, gjutare, kontorister och alla andra från folkdjupet som byggde landet. Förtroendevalda som ofta hade ett brett och stort förtroende i lokalsamhället. Det var dit man vände sig med synpunkter om stort och smått. Det var där initiativ till reformer och samhällsutveckling ägde rum.

Idag har diskussioner i studiecirklar och arbetarekommuner ersatts av ”politikutveckling” i mer slutna rum. Dagliga samtalen i affären och på arbetsplatsen har alltför ofta ersatts av fokusgrupper. Idag kallas det dessutom för reform när naturvårdsanslaget halveras eller sjukförsäkringen försämras.

Allt var naturligtvis inte bättre förr och det är lätt att romantisera. Men det finns en farlig rörelse i vårt samhälle. Den dramatiska minskningen av antalet partimedlemmar och partiaktiviteter är en. Det påverkar både urval och erfarenhet vid rekrytering av förtroendevalda. Men kanske ännu mer när det gäller att fånga upp idéer och föra ut politik.

Företrädarna blir allt mindre representativa och det märks i folkdjupet. Det blir mer ”politikerna”, än ”Johansson på Ängsvägen” när en förtroendevald identifieras. Där finns en utmaning och ett hot mot demokratin.

Men politiken själv har också låtit sig träda tillbaka. Ibland har det varit jubelstämning när det lagstiftats om bibliotek eller upphöjande av barnkonvention till lag, utan eftertanke förflyttas viktiga ideologiska frågor bort från politiska debatter och beslut till juridik och domstolar.

Eller att man alltför lättvindigt och enkelt låtit tjänstemannaorganisatonen formulera mål och inriktningar för politiken. Ibland får man intrycket att kommunikationsavdelningar är snabbt växande kärnverksamhet.

Om man flyktigt studerar sociala medier får man se företrädare för partier som berättar om debatter eller möten man deltagit i. Men mer sällan vad som sagts...

Politiken har lämnat territorium till andra. Inte minst har en del förblindats av den så kallade marknadens förträfflighet. Grundläggande kunskaper om att kommunens mål är verksamhet och medlet pengar, medan marknadens (kapitalismens) mål är det motsatta, målet är pengar och medlet är verksamhet, har glömts bort när kurser i ledarskap ersatt ideologikurserna.

Sammantaget är det beskrivna en väv som skapar både utanförskap och polarisering i vårt samhälle. Vem bryr sig om oss? Vem lyssnar på mig? Vart ska man vända sig? De områden som beskrivs utsatta i städernas hägn har mer gemensamt med bruksorten som tappar jobb eller byn på landet än vad vi tror.

Men tiden tar aldrig slut och arbetarrörelsens grundläggande uppdrag kvarstår, skapande av ett jämlikt och solidariskt samhälle. I det borde finnas två stora uppdrag som hör ihop. En förnyad kamp för demokrati genom att minska klyftan mellan centrum och periferi.

Där krävs jämlikhetspolitik. Inte slag i huvudet på dem som förvillats av Sverigedemokraterna eller hårdare och hårdare straff på de som förrycks in i gängmiljöernas socialisering i ett samhälle som inger så lite hopp. I grunden handlar det om en annan framtidstro.

Den borde finnas i att bygga ett nytt samhälle, bort från de nackdelar den stora industrialiseringen gav. Inte bort från den materiella friheten, men avlägsna ofriheten som den givit miljö och klimat. I en sådan vision borde arbetarrörelsen berätta att det viktigaste nu är inte du och jag, utan vi.

Det gemensamma och den gemensamma konsumtionen måste komma först och då måste bördorna fördelas väsentligt bättre för att de många ska känna både frihet och framtidstro.

Det är fullt möjligt att formulera en modern framtidsvision. Tidigare generationer hade det och deras utgångspunkt var sannerligen inte lättare.

Peter Persson

,