Söndagsskola för samhällsförhandlare
Ibland används ordet ”samhällskontraktet” som om vi bestämt att samhället ska vara ordnat. Men snarare borde vi tala om ”samhällsförhandlingen”, och se samhällskontrakt som en process som ständigt uppdateras.
Nyss hörde vi svenska politiker säga:
- I Sverige gäller att alla ska ta i hand när vi hälsar! Punkt slut.
Några veckor senare förkunnade de:
- I Sverige tar vi inte i hand när vi hälsar. Frågor på det?
Fram till 2015 talades det om att vi skulle öppna våra hjärtan och vi ska inte bygga murar.
Sen blev det stängda hjärtan och ett aktiverat hjärnkontor istället. Och så restes det murar. Eller vad det nu är som de ledande politikerna tänker sig.
Just nu tyder nämligen migrationspolitiken på att de styrande inte riktigt vet hur det blir framöver. Och det är knappast deras fel, utan skulden hamnar hos alla som röstat fram ett icke beslutsmässigt parlament.
”Just nu tyder nämligen migrationspolitiken på att de styrande inte riktigt vet hur det blir framöver.”Stig-Björn Ljunggren
Det är lätt att ironisera, men exemplen illustrerar att samhället har inneboende ständiga rörelser och förändringar, som oftast sker gradvis, men stundtals också språngvis, och därför orsakar osäkerhet om framtiden. Och framförallt, detta går inte att fullt ut kontrollera.
Politiken blir en verksamhet som ska försöka upprätthålla en viss balans i de ständiga förändringarna. Kyla ner de mest hotfulla förloppen och hitta fasta punkter i tillvaron – exempelvis arbetslöshetsförsäkringar, sjukersättningar och polisuppbåd som åtminstone förhindrar att oskyldiga skjuts – i en strävan att minska osäkerheten om framtiden. Försöka skänka en viss känsla av stabilitet.
Att regera ett land är att hantera en permanent improvisation. Det är som att försöka läsa en tidning i orkan.
Till sin hjälp att lösa uppdraget med att sköta samhällsförhandlingarna har ledarna tre instrument:
Det första är att upprätthålla en mötesplats där förhandlingarna om vad som måste göras kan ske så effektivt och pålitligt som möjligt. Förr var det partierna som var den centrala mötesplatsen för överläggningarna. Idag utspelas en hel del av förhandlingarna i medierna.
Vi har, säger forskarna, gått från en folkrörelsedemokrati till en publikdemokrati.
För det andra måste det finnas en gemensam idé i samhället om varför vi hör samman. En slags berättelse som ger alla erkännande och gör det motiverat att ingå i förhandlingarna.
Det gäller att upprätthålla känslan av en ödesgemenskap, en överideologi som inordnar enskilda aktörers strävanden i en helhet.
Den tredje uppgiften som politikerna har är att garantera den inre och yttre tryggheten.
Att hålla efter inhemska rövare som beter sig illa eller hotar människors liv och egendom. Att skydda mot invasioner givetvis, eller i dessa dagar, försöka förhindra främmande makter att påverka vårt samhällsklimat.
Om politikerna misslyckas med någon av dessa punkter kan uppkomma en situation där kontraktet inte bara omförhandlas, utan också själva villkoren för hur kontraktet utformas ifrågasätts. Det brukar vi kalla för ”revolutioner”.
