GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. E-tidning
  1. Shop
  2. Tjänster
  3. Annonsera
  4. Tipsa oss!
  5. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Söndagsskola om demokratins självförstörande förmåga

Demokrati • Publicerad 13 augusti 2022
Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.
Vi röstar allt mer på vilken makthavare vi har förtroende för och allt mindre på vad de ska använda makten till.
Vi röstar allt mer på vilken makthavare vi har förtroende för och allt mindre på vad de ska använda makten till.Foto: JESSICA GOW / TT

Ja, det har förstås alla stora system. Alla samhällsordningar är av övergående natur. Att demokratin, idén om folkstyre, i evighet ska vara utformad som det tog sig ut i början av 1900-talet i vårt land kan tyckas vara önskvärt - vi har troligtvis levt på toppen av vår civilisationshögtryck – men inte speciellt troligt.

Att vi kommer att ha någon form av demokratisk ordning även i framtiden förefaller rätt troligt. Men folkstyre kan vara utformad på olika sätt. Det som just nu är utvecklingsriktningen är mot mer auktoritära styrelseformer. Vi kan vända oss om i världen och se att mer eller mindre folkvalda ledare pekar med hela handen.

Och i den pågående valrörelsen ser vi också tendensen till att dels vilja utse vem som ska vara ”den vuxne i rummet” och dels föreslå långtgående åtgärder för att skapa mer ordning och disciplin i samhället.

En av demokratins problem är att dess styrka inte främst vilar på att folk ska rösta (det kan vi ordna genom nätet så att vi röstar varje dag) utan att vår rätt att välja kombineras med att vi först talar om våra gemensamma utmaningar.

Demokrati är förvisso att lägga en valsedel i en valurna, men det är tänkt att ske efter en valrörelse där folk (och partierna) diskuterar vad som bör göras. I det samtalet växer fram en mer eller mindre gemensam problembild – men där diskussionen i hög grad gäller ”vad bör göras”.

Och efter valet så är det de folkvaldas uppgift att prata ihop sig om ett fungerande åtgärdsprogram utifrån den mandatfördelning som skett. Och sedan, efter mandatperiodens slut, ska detta utvärderas av väljarna.

Detta är styrkan. Men svagheten består i att samtalandet tar tid, medan samhällsutvecklingen sker språngvis.

Demokrati är en lågfrekvent styrelsemetod, medan verkligheten är högfrekvent. Demokrati blir då som ett försök att med lågaffektivt bemötande hantera en hyperaktiv individ.

Det är ett skäl till att vi just nu en valrörelse där alla kandidater tvingas medge att de inte vett ett dyft om vad som väntar runt hörnet, mer än att det kommer att bli en fortsatt turbulens. Vi har krig, dyrtider och klimatkris. Vi har en valrörelse där alla partier är Orsa Kompani – som inte lovar något bestämt. Mer än att göra sitt bästa.

Detta uppfattar nog också de flesta av väljarna. Vad de har att välja mellan är inte ett antal detaljerade valprogram utan vilka av partierna som verkar utstråla mest förtroende och förmåga.

Men samtidigt innebär det att det direkta folkliga inflytandet begränsas till att mer utse makthavare än att bestämma vad dessa ska göra när de utövar sin makt.

”Politikernas uppdrag blir att hantera en svajig och bångstyrig verklighet, där de inte kan styra utvecklingen utan parera de värsta smällarna.”
Stig-Björn Ljunggren

Det som nu händer kan ses som en modifiering av hur demokratin traditionellt utövats. Politikernas uppdrag blir att hantera en svajig och bångstyrig verklighet, där de inte kan styra utvecklingen utan lindra de värsta smällarna.

Politikerna blir mer reagerande än regerande.

Till den stora osäkerheten kommer samtidigt något som verkar bli allt mer säkert, nämligen att den västerländska civilisationen med sin ständigt ökande välfärd är på dekis.

När demokratin har haft medvind - och där väljarna har rösta om på vilket sätt politiken ska förbättra samhället och fördela välfärden - då gick det som smort. En medborgerlig lojalitet med systemet, som gradvis förbättrade levnadsvillkoren, byggdes upp.

Men nu står vi inför en period där det av allt att döma handlar om att gradvis förändra levnadsvillkoren till det sämre, det som kallas att ”lägga om vår livsstil”, och mer eller mindre dramatiskt ransonera välfärden.

Frågan som vi inte har svar på är om det går att upprätthålla medborgarnas lojalitet med ett system, som med hänvisning till att mänskligheten ska räddas från undergång, gör det omöjligt att fortsätta att leva den industriella livsstilen. Med utlandsresor, billig energi, bilburen arbetstid och fritid, lönehelger och sommarstuga?

Diskussionen om detta antyder att demokratin, såsom vi uppfattat den, har svårt att bemästra en omläggning med de drakoniska åtgärder som krävs. Dessa kommer istället att tvingas på oss längre fram, men då troligtvis utan demokrati. Klimatkatastrofens följd kan bli ett slags totalitärt system.

Stig-Björn LjunggrenSkicka e-post