Söndagsskola om frihet, del 1

Inte minst på sistone har det aktualiserats sedan den danske provokatören Rasmus Paludan genom sina koranbränningar provocerat fram påskkravallerna.

Är det verkligen yttrandefrihet att kränka andras tro genom att bränna en bok som dels är helig, dels innehåller tankar?

Och hur ska vi se det på att politiker nu vill förbjuda religiösa friskolor?

Det är intressanta frågor som tål att diskuteras.

Till att börja med är Rasmus Paludans koranbränning en mycket väl genomtänkt opinionsbildningsinsats. Han struntar i att han eldar upp andras tankegångar istället för att gå i intellektuell polemik mot den heliga skriftens innehåll.

Vad Paludan vill visa är att föreställningen om att det multikulturella samhället inte fungerar. Det går inte att importera människor i stora grupper från kulturer som inte har den öppna och demokratiska kultur som vi i de nordiska länderna odlat i tusentals år.

Han försöker visa att islamisering och andra inskränkningar av vårt sätt att leva nu är hotat. Paludan tar dessa dramatiska medel för att framkalla en tydlig signal om att det snart kan vara för sent att mota Olle (Mohammed) i grind.

Detta sätt att agera kan påminna om hur vänstern ibland med en ”generalstrejk” vill skapa en instabilitet som snabbar på den socialistiska revolutionen. Eller hur olika slags extremister med hjälp av bomber, kidnappningar och attentat strävar efter att väcka folkets vrede och slunga maktens potentater på historiens skräphög.

Förvisso är det tillåtet att göra dramatiska inlägg, men yttrandefriheten vilar ytterst på tanken om varje individs frihet att göra vad som helst, så länge det inte kränker andras motsvarande friheter. Det ger en begränsning i hur och när frihet kan användas.

Du har inte yttrandefrihet inför en hungrig folkmassa utanför matvaruaffären, brukar yttrandefrihetsfilosoferna hävda. Då kan du ställa till med att ägarna till butiker får sin frihet kränkt.

Och för några år sedan friades en pingstpastor för att ha gjort yttranden om homosexualitet som tenderade att vara ”hets mot folkgrupp”. Men han frikändes eftersom det skedde i en predikan inför hans församling. Men motsvarande tal vid en Pridefestival hade troligtvis betraktats som ett brott.

Därför är allmänt kränkande och elaka påståenden och handlingar helt i sin ordning i ett fritt samhälle, men inte om det är något som direkt framkallar våldsamheter där andra människors friheter upphävs. Vilket kravallerna kan sägas ha inneburit.

Men även om vi ogillar Paludans insatser så är det svårt att undvika en diskussion om hur andra kulturers syn på helighet ska hanteras. Det finns goda skäl att avvisa förslag om att skärpa lagstiftningen mot ”blasfemi” så att vi återgår till gamla tiders överdrivna skydd mot hädiska tankar.

Och framförallt måste vi våga diskutera exempelvis islams tillkortakommanden på samma sätt som vi ventilerat detta om kristendomen.

Men det är känsligt. Att politiker nu exempelvis föreslår att förbjuda religiös inriktning i skolorna är mycket enkelt att förklara. De vill stänga skolor med islamska inslag, men är för fega för att säga detta, utan låtsas som om det finns ett allmänt problem med religiositet i skolorna.

Visst, det finns kristna skolor med huvudkrympande inslag också, men det är inte alls kopplat till de integrationsproblem som vårt land har att lösa. Men tyvärr är det få av de anständiga politiska krafterna i vårt land som törs adressera detta, utan de överlåts till högerextremisterna att påtala vad alla ser.

Är det något vi ska lära oss av frikyrkorna så är det frispråkighet. De lärde en gång i tiden den svenska arbetarrörelsen att vara uppkäftiga och våga ifrågasätta de etablerade makthavarnas inskränkta verklighetssyn. Låt oss odla den traditionen. Och återkomma i nästa ”söndagsskola” om friheten och dess begränsningar.