Söndagsskola om skatter, del 2

Skattmasar och kapitalister ger oss någon slags ”återbäring” som gör att vi tolererar att de tillägnar sig en stor del av våra ansträngningar.

Vi betalar skatt och får i gengäld välfärd. Vi låtar oss utsugas, men får jobb och pengar över att åka till Bauhaus när det är lönehelg.

Ser vi tillbaka historiskt så är det ett rätt bra deal som människor i vår del av världen lyckats åstadkomma gentemot makthavarna.

Skattemotståndarna och anti-kapitalisterna tycker förstås, var och en på sitt sätt, att detta är absurt och förkunnar för oss att vi är lurade, indoktrinerade och förfäade av överheten.

Men, givetvis, de ser inte hur lika de är, utan se varandra som de yttersta av motpoler. Men det är ingen slump att både Marxinfluerade och skattemotståndare använder sig av samma metafor för att beskriva utsugningen/utnyttjandet, nämligen att hänvisa till tid.

Marxister och socialister brukar använda liknelsen med ett dagsverke, eller en arbetsvecka, för att illustrera hur kapitalisterna skinnar oss. Första delen av dagen/veckan arbetar vi för att få ihop till vad själva produktionsprocessen kostar. Därefter innebär vårt arbete att vi antingen får mer i lön, eller att kapitalisten ska ha pengarna i vinst.

”Klasskamp” handlar helt enkelt om när under dagen/veckan som arbetaren ska jobba ”gratis” åt kapitalisten.

Skattemotståndarna brukar använda ”skattefria dagen” som metafor. Från nyår fram till någon gång under sommaren så jobbar vi åt staten, därefter, under höst och en del av vintern går frukterna av vårt arbete ner i våra egna fickor.

Troligtvis skulle Karl Marx haft mycket att säga om han varit inbjuden till något seminarium hos Skattebetalarnas Förening.

Både kapitalist- och skattekritiker utgår dessutom från ett riktigt antagande att det naturliga för människor - och för de samhällen vi skapar - är att den som har möjlighet att kapa åt sig en större bit av kakan också försöker göra det.

Den som har möjlighet att extrahera resurser från omgivningen skrider till verket, men inser oftast att det finns vissa begränsningar i hur mycket som är lämpligt att ta.

Tillägnandet blir därför ofta något långsiktigt, och processen får längre hållbarhet om det finns ömsesidiga nyttor med förhållandet, så att den som plockar åt sig har delade fördelar med den som blir avplockad.

Med Marxperspektiv skulle vi exempelvis kunna hävda att kapitalismens hållbarhet beror just på detta – att kapitalisten förvisso gör sin profit men lönearbetaren får det också bättre.

”Utsugningen” är således mer teoretisk än upplevd. En variant av detta är som sagt skattesystemet, som ger staten stora resurser att förfoga över, men samtidigt återkopplar detta till medborgarnas nytta. Skattebetalaren får något tillbaka.

Men den som kan plocka åt sig kan också gå till överdrift. Ibland är det rent röveri, makthavaren gör en engångsrekvisition. Sådant som ”brandbeskattning” och ”Danagäld” är bra exempel på hur makthavare gjort en större rekvisition, väl medveten om att det inte blir en chans till.

När skattebetalarna upptäcker att de får mer än 100 procent i skatt på grund av krångliga regler så blir de i allmänhet förbannade.

Med detta senare perspektiv är kapitalisten/skatteuppbördsmannen mer att betrakta som en predator. Som riskerar att få folk emot sig. Strejker, revolutioner och liknande kommer ofta ur sådant rofferi.

Därför har predatorerna i vår tid kommit att lära sig att göra som biodlare eller älgjägare. Något vi ska diskutera nästa söndag.