Söndagsskola om socialister och vänster bör skilja sig
Tesen är intressant och har mycket som talar för sig. Bland de LO-anslutna är idag SD en mycket starkare ställning än vad vänsterpartiet har. SD närmar sig dessutom socialdemokraterna inom vissa delar av LO-facket.
Det är onekligen intressant att arbetarklassen är på väg att överge såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet. Och detta utan att dessa väljare verkar ha övergivit sina grundläggande socialdemokratiska instinkter.
Frågan är varför? Jaenson skriver:
”Många ur dagens vänster föraktar arbetarmännen. De är representanter för ’patriarkatet’, tillhör den vita majoritetsbefolkningen och röstar ofta på SD. Dåtidens klassanalys har bytts ut till klassförakt.”
Det ligger nog en hel del i detta. Åtminstone är de så det kommit att uppfattas av stora grupper. Och det finns delar av vänstern som gått från att vara arbetarklassens allierade till att bli deras övervakare.
Frågor om strukturell rasism, HBTQ, feminism och klimat har trängt ut de klassiska klasskampsfrågorna.
Denna slags vänster har hellre ägnat sig åt att uppfostra folket än att se till att folk får anständigt betalt för sitt arbete – och den välfärd som de betalat för genom skatten.
Budskapet till folket har liksom blivit ”det är inget synd om er, det finns andra som har det värre…”
Dagens vänster strejkar hellre för klimatet än för lön och välfärd. De beskattar hellre plastpåsar än bankvinster.
Kanske kan vi göra lite reda i denna soppa genom att skilja på ”vänster” och ”socialister”.
Det som kännetecknar socialisterna är att deras fokus på frågan om arbetaren får sin rättmätiga andel av de värden som skapats. Det handlar om lön och välfärd.
”Det som kännetecknar socialisterna är att deras fokus på frågan om arbetaren får sin rättmätiga andel av de värden som skapats. Det handlar om lön och välfärd.”Stig-Björn Ljunggren
Och när identitetsvänstern har ett annat fokus. Och då kommer arbetarklassen att söka sig efter andra allierade.
Emma Jaenson lyfter fram ett antal nystartade partier ute i kommunerna som försöker erbjuda en alternativ vänster, som vågar tala kritiskt om migrationen och tydligare tar ställning för den klassiska arbetarklassens intressen. Dessa partier finns bland annat i Örebro, Västervik, Malmö och Uppsala.
Det som kännetecknar dessa partier är, enligt henne, att det som lyfts fram är ”ökade satsningar på välfärden, kritik mot maktetablissemanget och begränsad invandring.”
Kanske är Jaenson något på spåret. Vi kommer i så fall se en socialistisk vänster som främst försvarar arbetarklassens rätt till frukterna av sitt arbete, medan den identitetspolitiska vänstern försvarar människors rätt att definiera sin egen grupptillhörighet och argumenterar för att alla ska få del av välfärdsstatens erbjudanden, oavsett bakgrund eller insats.
Och det är inte svårt att se hur denna fråga kan komma att skära rakt igenom svensk arbetarrörelse. Kanske kommer den socialistiska inriktningen att följa arbetarna, och helt enkelt lämna vänstern bakom sig.
Kanske är det dags att börja fundera på skilsmässa.
