Söndagsskola: Socialdemokratin och socialismen

Socialdemokratin såg sig avgjort som ett revolutionärt parti när det bildades 1889. Att vara revolutionär handlar i grunden inte att tycka om att bomba och spränga. Det handlar istället om djupgående och omfattande förändring av ett samhälle.

Paradigmskifte kallas det av högern idag eftersom det låter sällare och inte begrips.

Socialismens och socialdemokratins ideologiska fäder Marx och Engels var inte i något avseende anhängare att med våld förändra samhället. De byggde vidare på en materialistisk historieuppfattning om att samhället utvecklas av människor inom ramar som bestäms av produktionsförhållanden.

Tidiga socialister hade ofta en ödesbestämd syn på utvecklingen som enligt teorin ledde fram mot socialismen eftersom koncentrationen av kapital och monopolbyggandet under kapitalismen ledde till överskottskriser då alltför få, på grund av den djupt orättvisa ekonomiska maktordningen inte kunde efterfråga produkterna.

Eller som Hasslösonen, den väldige socialdemokratiska agitatorn Fabian Månsson uttryckte det: ”skomakarens barn har inga skor, bagarens barn har inget bröd och skräddarens barn usla kläder, ty deras fäder har producerat för mycket”.

Allmänt ansåg socialister att den privatekonomiska maktordningen med en burgen klass kapitalister och en utblottad arbetarklass inte bara var orättvis och moraliskt förkastlig. Den var också ineffektiv, otidsenlig och utvecklingsfientlig. Socialismen, med ett gemensamt ägande av naturtillgångar och betydande industrier, samt en planerad produktion styrd av människors av samhällets behov befriade människor från över och underordning.

Klassamhällets avskaffande skulle skapa möjlighet till ett helt annat och demokratiskt samhällsbygge. Den här ungefärliga inriktningen hade socialdemokrater i alla länder när socialismen var en ung ide´ vid 1800 talets slut och 1900 talets inledning. Socialistiska idéer motarbetades med våld, förbud och förföljelse i många länder. Men den allmänna och helt dominerande uppfattningen var att erövrandet av allmän och lika rösträtt, politisk demokrati, skulle vara instrumentet för att skynda på samhällsutvecklingen mot ett socialistiskt samhälle.

Avvikande från den linjen var det som blev majoritetsinriktningen (bolsjeviker)i det Ryska socialdemokratiska exilpartiet på sin kongress i London 1903. De trodde att en kupp som störtade Tsarismen och diktaturen skulle vara en genväg. Dessvärre blev det tvärtom.

En omfattande splittring av socialdemokratiska partier över hela världen följde efter bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917. Sovjetkommunismen bevisade att ett samhälle inte grundligt kan omvandlas med diktaturen som vapen och medel. Kommunisternas begränsade tänkande kring demokratiska självklarheter, som varit bärande för socialister gav också högern ammunition mot socialdemokratin. Som i det beryktade kosackvalet 1928, där högern påstod att all privat egendom på landsbygden skulle konfiskeras om socialdemokraterna stärkte sin ställning. Socialdemokraterna hade svårt att tydligt lägga fast en linje om den ekonomiska omdaningen mot socialism.

På 20 talet tillsattes de parlamentariska utredningarna om ekonomisk demokrati (ägandefrågan) och industriell demokrati(bestämmandet över arbetets organisering). Minoritetsparlamentarism och svårigheter att få fram någon form av plan gjorde att socialisering sattes i väntrummet.

Det var istället mer praktiska diskussioner och program som alltmer präglade partiet. Nils Karleby, redaktör från Helsingborg och författare till boken ”Socialismen inför verkligheten” påverkade den nya generationen socialdemokrater som menade att socialismen och socialiseringarna sker stegvis genom reformer som successivt förändrar maktbalansen.

Tänkande underströks praktiskt av Wigforss i spetsen för en ekonomisk politik som lät staten ta ledningen och styra konjunkturförlopp. Från -32 års val, men framförallt efter andra världskriget och fram på 70-talet var socialismen i dess klassiska form diskuterad mer begränsat.

Tage Erlander och hans generation hade som uppfattning att varje utbyggnad av välfärdssamhället och den gemensamma ekonomin var en förskjutning av samhället i mer jämlik och solidarisk utveckling. En ökad frihet närmare det socialistiska målet. Kapitalismens marknad hade begränsats och ersatts av samhället på en rad områden. Ingen på högerkanten i politiken kunde drömma om att skolan, vården och omsorgen skulle bli en marknad.

Inte heller att betydande del av energi-, tele- och kommunikationsverksamheter skulle privatiseras. Tankar om ekonomisk demokrati blev en liten parentes med löntagarfonder. Ett bloss i det nyliberala mörker som bredde ut sig.

Den socialistiska idédebatten inom socialdemokratin verkar nu nästan helt avsomnat. Jag tror man ska lyssna på en av socialdemokratins främsta ideologer, nämligen Ernst Wigforss. Han formulerade tidigt att den politiska demokratin måste följas av den sociala demokratin och senare den ekonomiska demokratin. Annars, menade Wigforss, kommer kapitalet försöka erövra den sociala demokratin och då attackeras grunderna för den politiska demokratin.

Kanske är det där vi nu befinner oss. En försiktig försvarskamp mot att kapitalismen omvandlar oss alla till varor på en marknad.

Peter Persson