Söndagsskola: Socialdemokratins brobygge

Med en aning distans till valet i september presenteras nu en rad organisationers och partiers valanalyser. Dessa kommer sällan med några överraskande slutsatser, av tradition och oklar anledning tenderar de att bekräfta det som organisationen eller personerna som skrivit den alltid hävdat. Nyligen kom också Socialdemokraternas egen analys.

De officiella analyserna bör inte heller betraktas som en analys i meningen att man gör räfst med partiet. Lite lagom självkritik anses spegla en välkommen ödmjukhet och signalera nystart; hade det varit negativt hade man inte kallat till presskonferens.

Den lilla kritik som emellertid presenteras ska vara lite lagom och i själva verket positiv, ungefär när man på en anställningsintervju på frågan om vad man har för negativa sidor svarar att man har en tendens ”att arbeta lite för mycket” eller är ”för ambitiös”. Ingen svarar att man är lat eller har svårt att fatta.

Analyserna visar att Socialdemokraterna ökade kraftigt bland högutbildade grupper men att man under en lång tid tappat bland LO-medlemmar och i gruppen som definierar sig som arbetare.

Även om en betydande andel vid de senaste valen gått till Sverigedemokraterna har även Moderaterna tagit andelar. Det är dock värt att notera att i jämförelse med 2018 ökar Socialdemokraterna sin väljarandel något bland LO-medlemmar, även om nivån är på tok för låg.

Att LO-medlemmarna röstar på Socialdemokraterna är viktigt, det är ett ju parti för arbetare med en progressiv värdegrund med jämlikhet och frihetliga ideal som rättesnöre. De flesta LO-medlemmarna röstade också på S i valet i höstas, cirka 44 procent.

De arbetare som röstade på Ulf Kristerssons regeringsalternativ gjorde det för att man förmodligen gillar högerpolitik. De vill ha hårdare tag i kriminalpolitiken, mindre invandring och tycks acceptera försämrad fördelningspolitik. De anser till betydande att omfördelning gynnar fuskare, latmaskar och invandrare och lockas inte garanterat tillbaka med politiska förslag som ökar jämlikheten.

Den lösning som nu ofta presenteras för att vinna tillbaka dessa väljare är emellertid en politik med tydligare fördelningspolitisk prägel. Är det möjligen ett önsketänkande, att det skulle vara arbetarväljare som värdesätter tydligare fördelningspolitik?

Istället är det nog så att de känner mer intensivt kring frågor om invandring och att även om de föredrar en socialdemokratisk fördelningspolitik är frågan känslomässigt underordnad de frågor som högern äger. De mobiliseras av föreställda konflikter som gynnar högern; Socialdemokraterna måste få till stånd andra känslomässigt intensiva konflikter.

Alternativet för att attrahera dessa väljare skulle annars vara att vinna frågor om invandring och integration - och för att göra det behöver de långsiktigt köpa högerns position och retorik och prioritera den politiken. Vill man det? Och är man fortfarande socialdemokratisk då? Det var väl just vad Socialdemokraterna i Danmark gjorde?

Och vad händer då med identiteten? Och de nyerövrade väljarna? Då riskerar man att tappa såväl nya som gamla väljare. Det är väl just det som drabbar Centern nu? När såväl bönder som Stureplanarna överger partiet, vad är man då?

Däremot kan fler arbetarväljare komma tillbaka om den sociala tryggheten och jämlikheten ökar i samhället och de upplever att deras position och trygghet förstärks. De arbetarväljare som övergett S för SD gör det utifrån en känsla av en svag och i hög grad hotad position i samhället och på arbetsmarknaden. Det kan ses som något av en paradox men är den stora utmaningen för Socialdemokraterna inför kommande val.

Att det är viktigt för ett arbetarparti att vinna arbetarväljarna är självklart, det handlar dels om identitet och relationen till fackförbunden inom LO men också att partiet ska verka för trygghet på arbetsmarknaden och för ett mer jämlikt samhälle med hjälp av omfördelning.

Om man istället behöver attrahera väljare med förhållandevis god ekonomi som känner sig bekväma med samhällslösningar men som orsakar ökad ojämlikhet bakbinds Socialdemokraterna. Då måste man köpa lösningar som man egentligen inte vill ha och som kan förstärka klasskillnader men som medelklassen vant sig vid då de känner att de gör deras liv bättre.

Det kan handla om marknadslösningar inom skola och sjukvård och billiga tjänster som får även medelklassen att känna sig rik.

En framgångsrik socialdemokratisk politik bygger broar mellan arbetar- och medelklass. Lösningen är inte att byta bort medelklass mot arbetare utan att locka tillbaka arbetare samtidigt som man behåller de högutbildade väljare som vanns i valet 2022.

Det är en stor utmaning men är det något som är en del av socialdemokratisk identitet är det väl just det?