GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. E-tidning
  1. Shop
  2. Tjänster
  3. Annonsera
  4. Tipsa oss!
  5. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Söndagsskola: Svensk säkerhetspolitik, del 1

Publicerad 14 april 2022
Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.
På den tiden säkerhetspolitik handlade om att försvara Sverige.
På den tiden säkerhetspolitik handlade om att försvara Sverige.Foto: Svenska Dagbladet / TT /

På sistone har det låtit som om den svenska säkerhetspolitiska linjen länge legat fast, men att den nu måste förändras eftersom Ryssland plötsligt börjat uppträda aggressivt och invaderar andra länder. Vilket indikerar att vi i Sverige också kan komma att råka illa ut. Därför måste vi nu kasta om rodret, helst innan sommaren, för annars vet vi inte vad som händer.

Detta är fel. I själva verket har den svenska säkerhetspolitiken ändrats mycket mer radikalt efter murens fall, än vad ett Natomedlemskap skulle innebära.

Men låt oss ta detta från början.

Traditionellt har säkerhetspolitik i första hand syftat till att säkra nationens fortbestånd, försvara nationens autonomi (självbestämmande), eller ytterst rikets överlevnad. Och medlen för att klara detta har handlat om försvarspolitik (försvar mot angrepp), utrikespolitik, att bevaka intressen gentemot andra aktörer som kan ha betydelse. Detta har kallats för ”den yttre säkerheten”. Därtill har kommit ”den inre säkerheten”, exempelvis poliser och annan rättsvårdande verksamhet.

Säkerhet har varit mer eller mindre direkt kopplad till våldsutövning.

Men det som hänt, framförallt efter murens fall, är att säkerhetsbegreppet utvidgats. Det har kommit att handla om gemensam säkerhet globalt, människors säkerhet och utöver själva våldsanvändningen generellt lyft in olika hot och risker.

Och en viktig del av denna nya säkerhetsdoktrin har varit betoningen av att hoten är föränderliga, gränslösa och komplexa.

Om säkerhet förr handlade om militärt hot från stater har det nu kommit att innefatta även icke-militära, icke-statliga aktörer, liksom också hot som rör alla slags säkerhetsfrågor som är gräns- och sektorsöverskridande. Det kan röra terrorism, organiserad brottslighet, avbrott i vitala globala system och handelsflöden, sönderfallande stater, folkvandringar, ekonomisk kris, klimatkrisen, politisk och religiös extremism, hot mot demokrati och rättssystem, socialt utanförskap, migrationsströmmar, hot mot värderingar, antibiotikaresistens, cyberhot, naturkatastrofer och pandemier – samt fortfarande ett och annat inslag av väpnat angrepp.

En viktig del av säkerhetspolitikens utvidgning har också varit förflyttningen från att säkerheten ska handla om nationers självbestämmande till att handla om individers säkerhet och rättigheter.

För många har mänskliga rättigheter getts större betydelse än nationers rätt till självbestämmande. ”Folkrätt” som tidigare var länders oberoende har blivit ”folks rättigheter”.

”Dessa förändringar gjorde att Sverige liksom andra länder – sedan Sovjetunionen föll – har lagt om kursen radikalt. Det traditionella territorialförsvaret med sin militära kärna – och internationella uppdrag som sidoverksamhet – förändrades. Det internationella kom att bli huvudspåret – och den inhemska försvarsmakten mindre central. Värnplikten skrotades, regementen lades ner och det psykologiska försvaret lades för fäfot.”
Stig-Björn Ljunggren

Dessa förändringar gjorde att Sverige liksom andra länder – sedan Sovjetunionen föll – har lagt om kursen radikalt. Det traditionella territorialförsvaret med sin militära kärna – och internationella uppdrag som sidoverksamhet – förändrades. Det internationella kom att bli huvudspåret – och den inhemska försvarsmakten mindre central. Värnplikten skrotades, regementen lades ner och det psykologiska försvaret lades för fäfot.

Detta var den stora förändringen i svensk säkerhetspolitik. Och nu, de senaste åren, är vi på väg att gå tillbaka till den traditionella linjen. Snabbt och effektivt har de politiska partierna återgått till protokoll 1A.

Frågan är då om vi ska gå från en ordning där vi har ett indirekt samarbete med Nato till att ha ett öppet?

Det är för att klara ut denna svåra fråga som socialdemokraterna nu genomför ett snabbt rådslag för att analysera vad som egentligen bör göras.

Vi vill på Sydöstran dra vårt strå till stacken genom att påminna om vad det egentligen är för historisk bakgrund till den svensk säkerhetspolitiken. Vi tror nämligen inte, som så många andra verkar göra, att säkerhetspolitik är något som är en färskvara. Utan sådana ting har en historisk bakgrund - och en geopolitisk struktur - som inte ändras speciellt mycket över tid.

Möjligtvis kan traditionella motsättningar och konflikter frysas ner, men knappast försvinna helt. Vi gör därför klokt i att blicka bakåt för att kunna se framåt. Låt oss därför vid ett senare tillfälle gå tillbaka ett ett par tre hundra år i svensk historia ...

Stig-Björn LjunggrenSkicka e-post