Söndagsskola: Svensk säkerhetspolitik, del 2

I början av 1800-talet drabbades världen av det som kallas för Napoleonkrigen. Här ställde sig Sverige på Englands sida och när vi vägrade att gå med i en ekonomisk blockad mot dem fick Sverige ett ultimatum av Frankrike och Ryssland: Delta i blockaden, eller det blir krig.

Sverige vägrade. Kungen, Gustav IV, var övertygad om att Napoleon var Antikrist och därför borde nedgöras. Hans starka religiositet spelade här stor roll.

Så gick det som det gick. 1808 gick Ryssland till anfall mot Sveriges östra delar, det som idag är Finland, samtidigt som fransmän och danskar laddade för att inta Sverige söderifrån, liksom det fanns en tredje front, mot Norge.

Det finns en rykte från den tiden som säger att Frankrike och Ryssland beslutat sig för att dela Sverige vid Motala strömmar.

Ryssarna hade stora framgångar och intog den strategiskt viktiga Sveaborg utanför Helsingfors (som lär ha kostat motsvarande 60 JAS-projekt att upprätta), officerskåren var demoraliserad, stora mängder soldater dog främst av olika sjukdomar, och ryssarna lyckades marschera över isen och slog läger i Stockholms skärgård.

I huvudstaden väntade sig alla att de snart skulle knacka på. Och när ryssarna trängde in i Norrland kom flera stora slag att utkämpas exempelvis utanför Umeå där hus fortfarande har kulhål från de senaste militära händelserna på svensk mark.

Mycket annat hände. Officerare avsatte kungen – en slags svensk mellanmjölksrevolution - och det hela kom att koka ner till att Sverige fick ge sig. I fredsförhandlingarna i Fredrikshamn kom en ny gräns att dras upp. Sverige delades och den östra rikshalvan togs över av Ryssland.

Detta var det svenska rikets ödesstund.

Traumat från denna händelse fick flera konsekvenser.

En följd var att Sverige började odla en berättelse om vårt stora ärorika förflutna. Vikingarna uppfanns. Historikerna lyfta fram våra kungar och det svenska folkstyrets traditioner. Den svenske bonden, ”Odalbonden”, romantiserades.

Gruvligt besegrade men mycket att vara stolta över ...

Det fanns också givetvis en stark revanschlusta. En ny kung hämtades från Frankrike, en av Napoleons bästa officerare, en viss Bernadotte. Tanken var att han skulle ta tillbaka det östra rikshalvan och ge ryssarna på nöten.

Men han insåg att detta inte skulle fungera. Istället gjorde den nye kungen upp med Ryssland om att de gott kunde behålla Finland – men lova ge dem en hög grad av självstyre – och hjälpa Sverige att i kompensation erhålla Norge. Vilket också blev fallet.

Men detta innebar också att Sverige inte längre odlade ambitionen att återta ledartröjan i Östersjön. Mottot blev istället att ”vinna Finland åter inom Sveriges gränser”.

Fast visst, det finns fortfarande några i Sverige som fortfarande drömmer om att få vattna sina hästar vid Nevas stränder.

Den nye kungen inrättade en säkerhetspolitisk inriktning som från början var något improviserad, men som sedan skulle komma att gradvis knäsättas. Den gick ut på att vi skulle hålla oss utanför ”det stora spelet” i världen.

Kvar från denna tid finns också ett mycket nära band till Finland. Våra länder har stora likheter och traditioner.

Bränd av 1809 års krig kom således Sverige att anpassa sina utrikespolitiska ambitioner till en bister verklighet som säger att länder bör göra en realistisk bedömning av sina möjligheter att bestämma över andra nationer.

Den käftsmäll som Sverige fick - vi förlorade 1/3-del av territoriet och en 1⁄4-del av befolkningen – lade således grunden till en ny säkerhetspolitisk doktrin. Svenska folket kom att få den fred de önskade.

Och gradvis kom de krafter i landet som önskade återupprätta stormaktstraditionen, eller åtminstone ge ryssarna på käften, att få allt mindre inflytande.

Men för att den försiktiga hållningen skulle kristalliseras så krävdes att politiken prövades inför verkligheten. Och till det behövdes 2 världskrig.

Detta ska vi återkomma till.