Söndagsskola: Vem ska styra oss, egentligen?

Vi diskuterade förra söndagen om hur politiker bör arvoderas – och om vi ser en politisk adel växa fram i Sverige. Utgångspunkten var ett resonemang som MED:s Emelie Pilthammar förde i en Sydöstranintervju den 4 mars.

Men det Pilthammar hävdade, förutom att varna för den politiska adeln, var också att arbetsfördelningen mellan politiker och tjänstemän borde högre grad ligga på de senare.

Pilthammar lyfte fram betydelsen av utbildning och ville lägga mer fokus på ett tjänstemannaansvar för hur politiken utformades, bland annat med inspiration från andra kommuner där enligt Pilthammar ”tjänstemän blir anställda för sin utbildning och politiken sedan enbart ska peka på riktningen. Politiken ska inte styra med hela handen.”

Och Pilthammar säger vidare: ”Vi har utbildade tjänstemän men ändå kan politikerna köra över de med utbildning. Det är inte klokt. Jag vill se mindre ansvar till politikerna och mer ansvar till de sakkunniga.”

Och: ” Vårt mål är att politiker inte ska behövas.”

Denna fråga, om var huvudansvaret för styrelsen ska ligga, är gammal som gatan. Från Platon och framåt har det grälats om hur mycket folkligt styre som ska gälla, och i hur hög grad en välutbildad elit, en klass av ”väktare”, ska dominera.

En liknelse som brukar användas är att om vi helst bor i ett hus som byggts av kunniga byggnadsarbetare eller låter oss opereras av en erfaren kirurg, då borde vi också överlåta landets styrelse till de mest kunniga i den konsten?

De bästes, inte de flestes, välde brukar elitförespråkarna säga. Det finns vissa allvarliga saker som folket inte ska votera om.

Men detta är ingen självklar vattendelare mellan någon slags elitistiskt diktaturkramare och folkkära demokrater, utan frågeställningen klyver alla partier. De har, exempelvis, partiledare och partistyrelser som har huvudansvaret för partiets aktiviteter mellan kongresser och stämmor.

Vi fick ett år förlängda mandatperioder på 90-talet för att politikerna (eliten) skulle kunna uträtta mer innan folket fick chans att sätta käppar i hjulen. Grälet om att politiskt tillsatta nämndemän ska sitta med och döma vid sidan om utbildade jurister är ett annat exempel på hur frågan om experter kontra amatörer diskuteras.

Och hur ofta hör vi inte i klimatdebatten att ”forskningen är överens” och att det är ”faktaresistens” att inte göra något åt problemet. Politikerna borde därför genast ta de beslut som vetenskapen kräver.

Frågan om elitens roll kom också upp under pandemin, då den socialdemokratiska regeringen kritiserades för att alltför mycket lyssna på myndigheterna, och då inte minst statsepidemiolog Anders Tegnell.

Och att de som förespråkar att de utbildade ska ha mer inflytande, som Pilthammar gör, tvekar samtidigt inte att lägga beslutsfattandet i händerna på folket. Exempelvis genom att folkomrösta om arvoderingen av kommunalråd! Här ska folkets vilja råda, inte expertisen.

En sätt att lösa upp motsättningen mellan folkstyre och elitstyre är att acceptera att landet (eller sammanslutningen) styrs av några få kunniga personer, men att dessa med jämna mellanrum prövas av folket (medlemmarna).

Ett vanligt sätt att se demokrati i västerländsk mening är att det handlar om ett antal olika elitgrupper som tävlar mot varandra. Som i vårt land, en elit samlad under beteckningen ”arbetarrörelsen”, den andra ”de borgerliga”. Och till de senare har en upprorsgrupp, Sverigedemokraterna, anslutit sig med den tydliga ambitionen att bli inlemmade i den elitgruppen.

Det har också funnits epoker i vår historia där folkliga uppror försökt skapa ett system där även tjänstemännen ska kunna avsättas av folket. En modern variant på detta är att införa ett tjänstemannaansvar som gör att administratörerna kan dras inför rätta om de ”gör fel”.

Kanske är också det enkla svaret på frågan om vem som egentligen ska styra att det måste vara ett växelspel mellan de folkvalda och tjänstemännen. Och det är också så det fungerar, även om balansen varierar mellan kommuner och över tid.

Det vi tror oss veta från kommuner som lyckats med framgångsrika förändringsarbeten är att det dels måste finnas en samstämmighet mellan de ledande politikerna och chefande tjänstemännen, dels att det måste finnas en bocköverskridande vilja i samma riktning.

Först då kommer alla aktörer som behövs för att uppnå kritisk massa i en omdaning att anpassa sig. Det gäller såväl inom kommunens egen organisation som alla andra betydelsefulla samhällskrafter som en verkningsfull växling behöver ha med.

Politikerna ger färdriktningen, gör denna trovärdig och därmed bestäms också en tydlig framtidshorisont. Men den kan inte uppnås utan en ständig dialog mellan politiker och administratörer.

Ytterst är det dock politikerna som bestämmer. I en demokrati är det också de som får ta ansvaret och kan aldrig gömma sig bakom tjänstemännen, även om de gärna vill göra det när det bränner till.