unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Söndagsskolan: (S)trategisk förlamning

Socialdemokratin är just nu upptagen med att försöka rädda Sverige från en pandemi. Men samtidigt bör vi fundera över vilka uppgifter arbetarrörelsen i sin helhet - bör ta sig an framöver.
Här tar vägen slut. Nyliberalismen har gjort sitt. Så vad kan socialdemokratin göra när det inte heller finns någon väg tillbaka?
Här tar vägen slut. Nyliberalismen har gjort sitt. Så vad kan socialdemokratin göra när det inte heller finns någon väg tillbaka?
Foto: Lars Pehrson / SvD / TT
Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.

Ett bra utgångspunkt för en analys är begreppet ”strategisk förlamning”. Det finns i boken ”Det långa 1990-talet. När Sverige förändrades” av Anders Ivarsson Westerberg, Ylva Waldemarson och Kjell Östberg (Boréa 2014).

Där använder en av antologins författare, Werner Schmidt, begreppet. Med ”strategisk förlamning” menas oförmågan att hitta en väg fram ur dagspolitikens kaos.

Schmidt konstaterar att vare sig Erlander eller Palme på sin tid hade några tydliga bilder av var man var på väg, utan beklagade sig över bristen på politiska innovationer. Men det som gör skillnad är att dessa två partiledare ändå befann sig i en samhällsstruktur – ”fordismen” – som gav dem en central maktposition i samhällsutvecklingen.

De regerade under en ”historisk konjunktur” där ett stort antal trender och tendenser sammanstrålade till den politiska maktens fördel. Den som ägde staten ägde också en central kommandohöjd i samhällsutvecklingen.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på sydostran.se, appen MinSydöstran och e-tidning mån-sön. Endast 1 krona första månaden! (ord pris 179 kr)

Eller som Schmidt uttrycker det: ”Den fordistiska perioden var den offentligt förvaltade välfärdens skördetid.”

Dåtidens kapitalister var starkt sammanvävda med national- och välfärdsstaten. Men när denna period led mot sitt slut kom gradvis en ny politisk ordning att växa fram, en smygande urholkning av statens gamla maktpositioner.

Fackföreningsrörelsen, exempelvis, omvandlades från en frontorganisation i samhällsutvecklingen till en försvarsorganisation av gamla erövringar.

Werner Schmidt menar att detta inte är resultatet av att nyliberalismen spritt sin propaganda till aningslösa medborgare, vilka på grund av sina själsliga svagheter svalt betet, utan det är ytterst ett resultat av stora grundläggande strukturella samhällsförändringar. Det har med teknologi att göra. Med andra organisationsformer. Andra nätverk. Och nya krav på hur den samhälleliga ingenjörskonsten ska utformas för att kapitalismen ska fungera.

Han markerar därför mot vad som kallas ”strategisk idealism”, alltså uppfattningen att samhället förändras därför att exempelvis i det här fallet, de rika kuppat bort socialdemokratins fina idéer från maktens centrum. Så enkelt är det inte. Spelplanen är en annan, vilket lämnar föga möjlighet till en kontrakupp som återinsätter den gamla socialdemokratiska regimen.

Schmidt menar att vänsterns vägval, att försvara den rådande ordningen medan nyliberalerna tog sig an förnyelseprojektet, fick till resultat att vänster blev liktydigt med status quo, nyliberalism med förändring.

quote
Vänstern gick från att vara förändringsdrivande till att vara en intressevänster som försökte bibehålla den gamla ordningen, trots att historien vände blad.

Eller för att uttrycka det annorlunda: Vänstern gick från att vara förändringsdrivande till att vara en intressevänster som försökte bibehålla den gamla ordningen, trots att historien vände blad.

Men nu då? Har inte nyliberalismen nått vägs ände? Ja, så är det. men det finns inte någon väg tillbaka till den gamla ordningen.

Så vad göra? Det kommer vi att diskutera här i Sydöstran framöver. Vad krävs för att bryta arbetarrörelsens ”strategiska förlamning”?