Stig-Björn Ljunggren: Det inkluderande kritstrecket
Det kan antingen vara allvarliga problem i samhällsstrukturerna, eller att ansvariga slarvat med att upprätthålla ordningen.
Exempel på det förra har vi i bananrepubliker eller nya instabila demokratier - som det ryska kuppförsöket i Moskva för 20 år sedan.
Och när det gäller det senare, slarv och ignorans, är ett utmärkt exempel Göteborgskravallerna 2001, då polisens underbemanning gjorde att ett gäng fascistoida bråkmakare kunde förvandla EU:s toppmöte till ett kaos.
Det som hände i Washington var dock en kombination av bägge dessa faktorer.
USA är ett land med strukturella problem, det är ett imperium på dekis, och har en politisk situation som präglas av djup splittring. Men det är också uppenbart att ordningsmakten inte motsvarat förväntningarna, i synnerhet när den sittande presidenten uppmanar sina förtrogna att angripa de folkvalda på Kapitolium.
Det som nu hänt ställer den tillträdande presidenten Joe Biden inför ett dilemma.
Han kan välja mellan att utnyttja republikanernas problem genom häftiga (och inte helt oberättigade) angrepp - eller räcka ut en hand till de vettiga bland republikanerna.
Väljer Joe Biden att försöka skära pipor i vassen när motståndarna drabbats av en allvarlig inre kris, och utnyttjar sitt politiska övertag med en enda röst för att driva på en radikal agenda, kan han förvisso åstadkomma en del efterlängtade förändringar.
Men risken med den typen av agerande är att det blir kortsiktigt och riskerar att rivas upp när nästa valomgång om ett par år kan skapa en ny politisk sammansättning.
”Vi ska inte glömma att politisk framgång bygger på att åstadkomma långsiktiga breda koalitioner - bredare än vad som för tillfället egentligen verkar nödvändigt.”Stig-Björn Ljunggren
Vi ska inte glömma att politisk framgång bygger på att åstadkomma långsiktiga breda koalitioner - bredare än vad som för tillfället egentligen verkar nödvändigt.
Den politiska instinkten är ofta att utnyttja ett tillfälligt övertag. Men det kan också komma surt efteråt. Detta är en rekommendation som också gäller här hemma i Sverige.
Vi vet från stora kriser hur viktigt det är att fokusera på vad som är huvudmotsättningen, och då låta underordnade konflikter bero.
Den som vill skapa hållbara resultat får välja sina strider, helt enkelt. Det gäller i synnerhet nu, när demokratiska fundament är hotade.
Men som väljer metoden att försöka inkludera så många som möjligt i den politiska processen, måste samtidigt vara glasklar över var gränsen går. Vad som är oacceptabelt.
Ibland är den gränsen svår att dra. Ibland, som när det gäller Trump och hans anhängare, är det lätt.
Vi måste komma ihåg att ”dåliga människor driver ut goda människor”. Alltså att bråkstakar, dårfinkar, foliehattar, grälsjuka grinollar, tjatmostrar, troll, rättshaverister, enfrågeaktivister och intrigörer med strategiska syften riskerar göra att vanligt vettigt folk drar sig för att delta i det gemensamma samtal som en demokrati måste ha.
Det måste finnas tydliga gränser - och ordningsvakter - även i en demokrati. Som vaktar öppenheten. Men också drar ett tydligt kritstreck mot mörkret.
