Stig-Björn Ljunggren: Eriksson och Erixon i absurda tider
Frågan är värd att fundera över.
Alla har sin egen berättelse. Någon blev moderat för att de tvingades fira Ho Chi Minhs födelsedag i förskolan. Kärnkraften gjorde folk till centerpartister, eller för ungdomsförbundets fester i hembygden. Andra valde liberalerna på skolpolitiken.
Många med mig borde blivit sossar med tanke på den bruksmiljö vi växte upp i. Men istället blev vi ”bokstavsvänster” – därför att socialdemokrater i vår närhet tog ställning för USA i Vietnamkriget, och vänsterpartiet var ingen alternativ, eftersom de gick i Sovjetunionens ledband.
En annan intressant grupp är alla som bytt politisk riktning. Som lämnat sin övertygelse efter att ha mött Gud, eller gift sig in i en annan bana. Kanske rent krasst, efter att ha mött motgångar i sin karriär, skiftat över till en mer lättarbetad terräng.
Till diskussionen som förs av Eriksson/Erixon finns några historiska exempel att påminna om. Nämligen de som på trettiotalet började sin politiska bana inom den nationalsocialistiska rörelsen, men lämnade efter de inre stridigheterna i den tyska rörelsen när Hitler rensade ut socialisterna ur nassepartiet.
De var således ”vänster” men med tydliga högerdragningar. Nationella och något slags socialister. I Sverige fortsatte dessa sedan inom moderaterna för att göra det partiet till socialkonservativt, med ett program som slöt upp bakom välfärdsstaten. Vilket också skedde, 1946.
Det påminner oss om att vi åter lever i en tid där de gängse politiska mallarna är upplösta. Det skapas gråzoner där politiska entreprenörer kan skapa alternativ som tidigare var osannolika.
En intressant artikel på detta tema publicerades häromdagen i ETC, skriven av Kajsa Ekis Ekman. Hennes tes är att högern har lyckats erövra rollen som maktkritiker. Vänstern har samtidigt börjat försvara de institutioner som tidigare kritiserats.
Ekis Ekman nämner exempel på sådant som borde stå i fokus för kritiken, men följer då vänsterns protokoll 1A, och nämner klassklyftor, klimatet och kapitalismen. Men inte ett ord om migrationen.
Av det enkla skälet, kan vi gissa, att den frågan är besvärlig för den vänster hon tillhör. Vilket också kanske förklarar varför arbetarklassen, när de lämnat socialdemokratin, går ”högerut” och inte ”vänsterut”.
Dessutom, vänstern tiger väl inte om klassklyftor, klimat och kapitalism?
Nej, så länge vänstern inte klarar av att ta i migrationsfrågan på ett sätt som vanligt folk känner igen, kommer de inte att ha några framgångar, utan högern kan fortsätta tälja pipor i vassen.
”Och så länge vänstern inte klarar av att ta i migrationsfrågan på ett sätt som vanligt folk känner igen, kommer de inte att ha några framgångar, utan högern kan fortsätta tälja pipor i vassen.”Stig-Björn Ljunggren
Socialdemokraterna däremot, de håller på att försöka lära sig diskutera även det svåra, och på ett sätt som gör att väljarna märker att partiet förstått att det är nödvändigt.
Vad högerpopulisterna lyckats göra är att fånga upp en folklig vrede som de traditionella partierna försummat, När sverigedemokrater har Per Albin Hansson inramad på sina tjänsterum då är det många som tycker det är fullständigt absurt. Men glöm inte att vi lever i absurda tider.
