Stig-Björn Ljunggren: ”Filosofi från Korsanäs”

Över ett glas (eller två) återskapade vi en bild fram av hur det var en gång i tiden. Det blev en rätt stabil beskrivning eftersom min vän har ett fantastiskt minne (”det var på våren 1981” …) som vi dessutom kunde komplettera med en del googlingar (”Jaså, lever han fortfarande, jag hörde att”…).

När vi dessutom kunde fiska upp några gamla klassfoton så fick vi upp ytterligare några trådar till det förgångna som annars troligtvis gått förlorade.

Eftersom min kompis rest runt i världens alla hörn, och jag rotat runt i alla tänkbara bokhögar, kunde vårt historieberättande broderas med exempel så väl från slagfältet i Somalia som med vetenskapliga teorier.

Tre saker slog mig efteråt, när jag hunnit smälta denna afton i minnenas arkiv (så småningom näringssatt med kålpudding och nedsköljd med ett par pavor rödvin):

För det första är sommaren inte bara en njutning för stunden – av stränder, sol och blomster - utan också en chans att rekonstruera det förflutna, när vi får återstiftad bekantskap med gamla vänner.

Och när vi är på besök på platser där barn vi lekt, kanske någon gammal släkting äntligen tar mod till sig och berättar hur det egentligen gick till när den stora händelsen ägde rum. Den som alla visste om, men aldrig nämnde.

För det andra bärs fortfarande det mesta av det kollektiva minnet av människor, som när de går bort också tar med sig det gamla.

När någon dör brinner ett bibliotek upp, brukar det sägas.

Men denna begränsning är ett övergående fenomen, eftersom allt fler noterar vad de har för sig genom anteckningar på nätet. Eller åtminstone fotografera dem. Och mycket sparas på exempelvis Facebook.

Tänk om vi kunde se bilder på vad farfarsfar käkade till lunch, varje dag, i 50 år? Eller vilka pilsnersorter han drack, kväll efter kväll?

Generation efter generation kommer att lassa över sina vardagliga händelser till de nästkommande …

Det påstås till och med att i framtiden kan en algoritm fortsätta att agera åt oss på sociala medier, trots att vi själva blivit döda.

Vi kan få ett slags evigt digitalt liv.

För det tredje. Detta kommer att sluta med att det digitala arkivet överfullt, det kollektiva minnet brakar samman av överbelastning. Vi kommer inte att kunna minnas det förgångna som en sammanhängande berättelse längre, eftersom det blir för mycket att hålla reda på.

Och varje påstående om hur vi upplevde en situation kommer att kunna kontrolleras via nätet, som blir en slags loggbok över varje steg vi tagit.

(Stegräknaren på mobilen kommer dessutom att ge tydliga besked om hur mycket vi rört på oss. Och om vi cyklat de senaste 10 åren.)

Därför vore det kanske bra om det också fanns en digital glömska. Så att det fortfarande blir nödvändigt att vi träffa kompisar från förr.