Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Stig-Björn Ljunggren: ”Fördomar och förhoppningar”

De flesta av oss har en rasistisk ådra. Eller snarare, vi har en tendens att förstå omvärlden utifrån fördomar. Vi dömer inte andra som individer, utan efter grupptillhörighet.
Publicerad 24 juli 2020
Detta är en insändare i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Bildrullen som fastna i hastighetskameran. En ung mamma eller en ung glop?
Bildrullen som fastna i hastighetskameran. En ung mamma eller en ung glop?Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

Ibland ringer min telefon från främmande länder. Men jag ger tusan i att svara om det är från Tunisien, Lettland, Elfenbenskusten, Seychellerna, Ryssland, och så vidare. Alla trycks bort.

Men när det ringer från Storbritannien, då svarar jag. Liksom USA och Frankrike.

Annons

Mina fördomar säger nämligen att de som ringer från de förstnämnda länderna är skurkar som försöker blåsa mig på pengar. Men från länder som Storbritannien är det alltid intressanta och ordentliga samtal.

Se bara hur vi resonerar i biltrafiken.

Bildrullar tillhör nästan alltid kategorier människor som inte är som vi själva. Typ gubbar i keps, stålmagnolior som håller krampaktigt i ratten, eller mobiltelefonpratande bängbulor med fånig keps. Och så vidare.

Och om någon kör oerhört fort, vad förväntar vi oss se bakom ratten? En kvinna med sina barn i bilen? Eller i 11 fall av 10 en glop av manligt kön?

”Och om någon kör oerhört fort, vad förväntar vi oss se bakom ratten? En kvinna med sina barn i bilen? Eller i 11 fall av 10 en glop av manligt kön?”
Stig-Björn Ljunggren

Men trots våra fördomar om medtrafikanterna förväntar vi oss att de klarar av att möta oss på samma väg i en hastighet över 100 kilometer i timmen, med några decimeters avstånd.

Vi sätter vårt liv på spel för att vi har tillit till samma medtrafikanter som vi samtidigt misstror.

På samma sätt har vi fördomar om olika yrkesgrupper. Poliser är starka. Byggjobbare ser förvånade ut när kunden vill betala vitt. De som jobbar i vården är alltid missnöjda.

Men ändå kan vi inte klara oss utan dem.

Politiker har vi också fördomar om.

De vet inte hur vanligt folk har det, exempelvis.

Annons

Men vill vi verkligen ha företrädare som är som vanligt folk, som försvinner in i tapeten? Eller finns det en myt om gräsrotsföreträdaren som inte stämmer, vill vi ha några med pondus som sticker ut? Och som säger sådant vi själva tänkt, men inte lyckats formulera lika bra. Eller som med ett minimum av skattemedel kan hjälpa till att lösa vardagsproblem? Som får oss att känna som vi är i början av en bra film?

Oftast är de framgångsrika politikerna jordnära och handlingskraftiga, snarare än mellanmjölksfigurer.

Ta Växjös borgmästare, moderaten Bo Frank. Häromdagen ställde han sig i vägen för en Ferrari som körde mot enkelriktat och tvingade denne att vända.

Eller det socialdemokratiska kommunalrådet i Smedjebacken, Fredrik Rönning, som i en intervju i Aktuellt i Politiken härförleden lät sin lokalpolitiska målsättning koka ner till att alla ungdomar som vill ska få sommarjobba i kommunen.

Om de legendariska kommunpamparna finns ofta anekdoter på temat att de tackat nej till riksdagsplats, med motivet att det är bättre att vara kung hemma i Knäckebrödhult än byfåne i Stockholm.

Men det vi behöver i riksdag och regering är fler av den sorten, som har erfarenhet inte bara av vanliga jobb utan också den lokala politiska pappslöjden.

Ty oftast kombinerar vi vårt misstroende mot andra med förhoppningar om att ha fel. Tillit och en lagom dos fördomar går att kombinera.

Stig-Björn Ljunggren
Annons
Annons
Annons
Annons