Stig-Björn Ljunggren: Julbord, potatis, socialdemokratin

Julbordet är omhuldat av ett stort antal komplicerade regler, traditioner och föreställningar. Lika snårigt som i övriga samhället.

Vi äter exempelvis skinka, kalvsylta och isterband, oaktat att de är tillverkade av någon som hade känslor. Men skulle studsa om det serverades ung höstgrävling, marinerad med mejram och enbär. Och direkt förbannad som någon satte fram inlagd delfinfilé på bordet.

Men ibland går förändringarna inte att stå emot. Se hur veganvågen skakar våra invanda föreställningar. Det visar sig nu, att allt det som brukar vara på ett anständigt julbord – sill, Jansson, skinkor och korvar, fina kroppkakor, lax, köttbullar, ostar, syltor – har veganska alternativ.

Lutfisken, ägghalvor, grisfötter och ålen undantaget.

En slutsats av detta är att nya idéer och föreställningar måste anpassas till den rådande ordningen. Antingen genom att kompromissa, som när grisskinka serveras jämte veganskinka, bara att välja; eller genom förklädnad, där den veganska skinkan ersätter den riktiga, något som nästan går att åstadkomma med hjälp av rikligt med senap och rödkål.

På samma sätt måste också stora samhällsomläggningar krypa in under skinnet på de rådande traditionerna. Ungefär som vårt hedniska midvinterfirande (”jul”) av de kristna omvandlades till en högtid till Jesus ära. Vilket lyckades, eftersom folk var nöjda om de fick fortsätta äta och dricka som vanligt.

Eller när socialdemokraternas Per Albin Hansson blev landsfader och tog över kungens roll som nationspappa.

Båda dessa exempel säger oss att förvandlingsnummer kan lyckas om de är sanslöst fräcka. Vilket Sverigedemokraterna hoppas på när de nu försöker stjäla denne Per Albin.

Julbordet är ett slagfält där nya tankar kämpar mot traditionerna, och där de senare kan segra genom att suga åt sig dugliga nymodigheter.

Vi kan också tänka oss tillfälliga kompromisser. Exempelvis när det gäller spriten. Ibland fördärvas julstämningen av att vuxna människor inte klarar av att ta några järn utan att surna till. Det finns tragiska figurer som ger oss glada drinkare dåligt rykte.

Och om det nu är så att onkel Torsten ska vara med, och att han av goda skäl kallas för Törsten, så för allas frid, blir det ingen sprit i år.

(Vi får ta igen det på annandagen när gubbjäveln åkt hem ...)

Det finns dock förändringar som så småningom kan komma att ses som normala på julbordet - exempelvis ädelost på pepparkakor, friterat grönkål och löjromspizza.

Men samtidigt, alla dessa reformer av julbordet till trots, så är det ändå en maträtt som står som kyrkan mitt i byn. Nämligen potatisen.

Kanske är det så, att potatisen förhåller sig till alla slags smörgåsbord som socialdemokratin till Sverige: Inte så sexigt kanske, och folk kan uttråkade sucka över dess existens, men inser samtidigt att den inte går att klara sig utan.