Stig-Björn Ljunggren: ”Trygg kamellunk, eller svavelosande helvetespredikanter?”
Två politikertyper således, dels den äregirige som vill bli ihågkommen som en förändrare, någon som gjorde skillnad, dels den ängslige, som gärna påverkar i marginalen och i den längsta undviker riskabla beslut.
Det är förstås lätt att önska sig en makthavare av den förra typen, som vågar ta ett steg framåt, men vi ska samtidigt minnas hur vi behandlar dem när det visar sig att de vågat för mycket - som sällt till med ett kostsamt bygge, eller gjort en misslyckad skolreform.
Är det inte då bättre att ha varit någon som verkade i det fördolda, gjorde lagom skillnad, innan de försvann in i tapeten?
Vi har några intressanta partiledare som går att analysera utifrån dessa två ytterligheter, de som chansar på att få ära, de som söker den säkra hamnen.
För socialdemokraterna har det med tiden allt oftare handlat om att hålla sig i sargen än att åka ut på isen och riskera dratta på ändan.
Nackdelen med detta är att andra tar upp det mesta av syret. I synnerhet när väljarna är förbannade och söker förändring. Fördelen är att partiet uppfattas som en stadga i kristid, som är att lita på, vilket lett till att de är vårt enda stabilt statsbärande parti. Något som nuvarande partiledare förkroppsligar i sin lugna sävliga ledarstil.
Jämför då med vänsterpartiet, som har en partiledare med högsta folkliga förtroendet just nu. Denna belöning av väljarna får han dock först sedan han aviserat sin avgång.
På toppen av sitt livs högtryck går Jonas Sjöstedt alltså vidare, och lämnar över till en stackars nästan helt okänd arvtagare att förvalta hotet om att fälla regeringen Löfven - och därmed riskera en borgerlig regering eller extraval.
”På toppen av sitt livs högtryck går Jonas Sjöstedt alltså vidare, och lämnar över till en stackars nästan helt okänd arvtagare att förvalta hotet om att fälla regeringen Löfven - och därmed riskera en borgerlig regering eller extraval.”Stig-Björn Ljunggren
Det kan visa sig vara en katastrof. Eller ett genidrag. Mer våghalsigt än ängsligt.
En annan våghalsig partiledare är Ebba Busch. Hon är en få partiledare som ger intryck av att lida av inre övertygelse. Det sprutar gnistor ur öronen på henne. Hon är den enda i partiledargänget som följer de gamla agitatorernas fotspår, eller är det kanske snarare en politiserad helvetespredikant?
Hennes framfart illustrerar också risken med att försöka ligga i framkant. Hennes partande och husaffärer kan tyckas bryta av gentemot den höga moraliska svansföring hon har i sin politiska förkunnelse.
Vi bjuds här två ytterligheter. En ung kvinna med starka åsikter, som gärna går på fest med kompisarna på fritiden. En gubbe som föredrar en skogspromenad - och i det fördolda kan misstänkas roa sig med att lösa Melodikrysset.
De övriga partiledarna kanske blixtrar till ibland, men verkar mest intresserade av att bara spela sina säkra kort. Eller som i liberalernas fall, som någon uttryckt det, hamrar på allt som kommer i deras väg. Och därmed gör sig omärkbara, ungefär som ett lågmält tinnitus.
Så vad funkar bäst: Den trygga sossiga kamellunken under Stefan Löfvens ledning, eller den kristdemokratiska svavelosande Ebba Bush?
Det återstår att se.
