Stig-Björn Ljunggren: Varför PFAS blir ett problem

Och efter allt tjat blir de vuxna och får förhoppningsvis ett arbete. Och i köket på jobbet, hur ser det ut där? Diskbänken är skitig och kylskåpet fullt av gammal mat ... vilket visar att även vuxna är lika ansvarslösa som tonåringar om det inte finns en morsa eller farsa som tjatar.

Allmänningens tragedi är således att gemensamma resurser fördärvas om ingen äger dem. Och problemet blir riktigt allvarligt när det drabbar sjöar, hav, luft och mark. Det vi kallar för ”miljön”.

Ett bra exempel är att folk glatt pumpar ut skiten från sin segelbåt när de är till havs, eftersom ingen äger havet. Men dessa båtägare skulle bli fullständigt vansinniga om någon gick in på deras villatomt och pinkade.

Folk skräpar hellre ner på allmänna platser än hemma på vardagsrumsgolvet.

Titta in en bit i skogen vid en rastplats efter vägarna – är det markägaren som smutsat ner, eller förbipasserande bilister tror ni?

Svaret är enkelt, även för den som aldrig hört talas om allmänningens tragedi.

Vad PFAS-målet säger oss är att precis som bilister besudlar rastplatser kommer företag, kommuner, brandkårer och statliga verksamheter också att göra. De tenderar att skita ner det som uppfattas som gemensamt.

Någon annan har ansvaret.

Hur jakten kommit att regleras i Sverige är ett bra exempel på hur allmänningens tragedi kan hanteras. Fram till slutet av 1700-talet var rådjur något som enbart adeln fick jaga. Men sen släpptes jakten fri. Vilket ledde till att i mitten av 1800-talet var rådjuren nästan helt utrotade, utom några djur i trakterna runt Sjöbo i Skåne. Enligt skrönan överlevde de där eftersom en tjurskallig godsherre inte tillät jakt på sin mark.

När rådjuren sedan fredades, kom de att sprida sig över hela landet och genom en reglerad jakt hålls beståndet på en någorlunda rimlig nivå. (Fast visst, det finns dom som tycker att det borde skjutas av lite mer, eftersom rådjuren inte respekterar att trädgårdar ägs av andra …)

En annan lösning är att skapa marknader där företag får köpa rätten att skita ner. Men utrymmet ska vara begränsat, så att det med tiden blir dyrare med utsläpp än att investera i alternativa produktionsmetoder.

Ett alternativ är moralisk predikan. Att staten exempelvis initierar kampanjer som ”Håll Sverige Rent”. Eller kanske att en Greta får sommarprata om vad allmänningens tragedi är på väg att ställa till med ….

Grundprincipen vi bör rätta oss efter är att den som smutsar ner också måste vara den som betalar för nedsmutsningen.

Och enligt den principen ska också den som sölat ner med kemikalier stå för notan. Men det kräver förstås en tydlig lagstiftning.

Fast låt oss inte glömma att där lagen tar slut, där tar förnuftet vid. PFAS-fallet handlar inte bara om juridik, utan också om moral.