Tankar om svunna dagar
Åt av de solvarma hallonen bakom huset och drack kaffe med stora kanelbullar. Alla samlades runt bordet under det stora päronträdet som gav svalka. Barnen, farmor och farfar var där och allt var så perfekt. Fortsatte med en promenad till hamnen. Gick grusvägen fram med yngsta barnet som knatade på i sina små sandaler. Ville så gärna stoppa tiden och tanken slog mig just då, att allt detta en gång kommer att vara ett minne långt borta. En vacker sommardag som ett bleknat minne.
Och det är det nu. Men minnet av denna dag skulle jag för alltid vilja återvända till. Som nu, när barnen har växt upp och är stora och farmor och farfar inte längre finns. Det som finns kvar är oklara bilder och en längtan, om så bara för en kort stund få komman tillbaka till den dagen för att få uppleva den igen. Barnen som var så små och de stora bekymren inte hade drabbat någon.
Men vi får finna oss i att upplevda dagar bleknar och förlorar sin laddning med tiden. För det vi upplever precis nu finns bara just nu. Vi kan ta hur många fotografier som helst och skriva tusen ord för att försöka minnas varje dag, men det som är Nu det blir snart till Då och sedan till En gång i tiden.
Alla foton vi tar för att minnas och försöka fånga nuet är bara frusna ögonblick. Det som var så levande i den stund de togs går inte att bevara. Minnen som känslan i armarna av barnens tyngd, hur gott de luktade i håret, glädjen när vi skrattade tillsammans, detta fastnar inte på bilder. Det går bara inte att spara. Bäst att stanna upp och uppleva nuet medan det finns. Aldrig får vi det tillbaka och i morgon kommer nya ögonblick.
Till sist… får barnbarnen träffa äldre utomhus – men med ordentligt avstånd, säger Tegnell.
