Tiden har stannat och vridits tillbaka
Folk som håller sig mest hemma och inte går ut och äter på restauranger och barer. Som inte åker och handlar på stormarknader eller gallerior på helgerna. Som inte köper så mycket, inte mer än vad som är nödvändigt. Varken kläder, skor eller bilar. Hemma i karantänen bakar vi bullar, syr, stickar och snickrar. Städar och sorterar. De gamla fotografierna i lådan från vinden ordnar jag in i albumet som ska bevara tidigare generationers livshistoria till eftervärlden. Det är ärvda bilder på våra släktingar som inte längre finns här på jorden, de som bodde i stugorna på landet. Fotografier på familjer, föräldrar och barn som värdigt ställde upp sig framför kameran.
Svartvita, lite suddiga bilder, men man ser klart hur släktens karaktärsdrag lever vidare och går i arv. Småbarn som sträcker på sig och som stirrar lite skräckslagna på fotografen. Mössorna långt neddragna över öronen och det är sällan som någon vågar le.
Gulnade foton på de numera bortglömda mor- och farföräldrarna som föddes och växte upp i den karga blekingska skärgården i början av nittonhundratalet. Det fanns mat på borden, men absolut inget överflöd. Familjer som var fattiga på pengar, men rika på barn. Barn som knappt hann bli tonåringar förrän de fick lämna hemmet och arbeta för att börja försörja sig själva. Någon utbildning efter sex eller sju år i folkskolan hade man sällan råd med.
Men när många av dessa barn lämnade byn flyttade de till stan där de fick jobb och fick det bättre. Gifte sig och fick egna döttrar och söner som de nu kunde kosta på, som fick möjlighet att studera och utbilda sig. Ofta lyckades de och detta blev en bekräftelse på människans förmåga att göra något bra i livet.
Till sist… överlevde alla i släkten spanska sjukan, influensapandemin som härjade här i landet mellan åren 1918-1920. Sverige hade då 5,8 miljoner invånare och över en halv miljon människor insjuknade och 37 573 dog.
