Elina Gustafsson: Vad är det för fel på känslor?
Det roligaste i det hela är att alla de som hävdar att man måste argumentera med fakta och forskning verkar ha bristande kunskaper i hur vetenskap fungerar. Det finns väl egentligen inte särskilt mycket av det som vi idag kallar för vetenskap som är konstant.
”Jag säger absolut inte att man inte ska argumentera med fakta och forskning i botten. Det kan väl absolut vara bra om man vill bevisa att man har rätt. Men det politiska samtalet tenderar att bli aningen beigt om man aldrig kan få blanda in ett känsloargument.”
Forskning och vetenskap överbevisar ständigt varandra, är inte det hela poängen med utveckling? För att ta några extremt tydliga exempel bukar jag använda rasbiologin, som ansågs vara en vetenskap på 1930-talet. Idag skulle den som hävdar rasbiologi som vetenskaplig evidens bli utskrattad. Inte av alla kanske... Men av de allra flesta i alla fall. Ett annat exempel är frågan om barnaga. Förut ansågs det vara bevisat att barn behöver få sig en örfil då och då för att lära sig vad som är rätt och fel. I dag vet vi att barn tar mer skada av fysiskt våld än vad det eventuellt skulle kunna lära sig av det.
Jag säger absolut inte att man inte ska argumentera med fakta och forskning i botten. Det kan väl absolut vara bra om man vill bevisa att man har rätt. Men det politiska samtalet tenderar att bli aningen beigt om man aldrig kan få blanda in ett känsloargument.
Vem vill ha politiker och beslutsfattare utan känslor? Är det verkligen något eftersträvansvärt? Alla är vi människor och människor har känslor. Vissa mer än andra. Några har förmågan att koppla bort sina känslor när så krävs, andra besitter inte den förmågan. Nahe, nog om detta. Nu ska jag ut i det fina vädret och fortsätta att elda på min ilska mot ojämlikhet och ojämställdhet. Varför? Tja, för att jag känner för det. Eller behöver jag hänvisa till någon avhandling från Södertörns högskola som beskriver varför ojämlikhet är skadligt för ett samhälle?
