Elina Gustafsson: Ledarkrönika: Varför skulle man vilja bli partiledare?

Margot Wallström valde av samma anledning att lämna posten som utrikesminister. Att vara minister i allmänhet och partiledare i synnerhet är två oerhört slitsamma uppdrag. Den som inte förstår det förstår inte hur vardagen för en politiker fungerar.

Jag blir fortfarande lika chockad när jag hör skrönorna om att "politiker bara sitter på sina kontor och dom gör aldrig någonting". Jag som har levt nära den politiska hetluften i drygt tio år vet att det är långt ifrån sant.

Nu ska (V) välja en ny partiledare. Flera av de som pekats ut som möjliga efterträdare har sagt nej. Processen känns igen, inte minst från socialdemokraterna som har en stark tradition av att möjliga ledare såväl nationellt som lokalt att säga tack men nej tack.

Än så länge är det bars en person som har sagt sig vara villig att kandidera till partiledarposten - Nooshi Dadgostar. Jag tror dock att Vänsterpartiet hade mått bra av att ha åtminstone två kandidater att välja mellan.

Men helt ärligt. Vem fasen vill bli partiledare i dagens politiska klimat? Det är en fråga jag funderar på ofta. Vem vill på allvar utsätta sig själv och sin familj för den press det innebär? Vad är det som lockar?

Möjligheten att påverka samhället såklart. Möjligheten att kunna driva en samhällsutveckling åt det håll man vill att skutan ska gå. Jag har en enorm respekt för de som är partiledare och står i rampljuset dygnet runt. Jag vet hur tufft det kan vara att vara politiker på lokal och regional nivå.

Hoten, hatet och känslan av att vad man än gör så blir alltid någon provocerad. Men jag vet också vad det ger även om man allt för ofta frågar sig själv om det är värt det. Det måste ju vara värt det.

För vad vore Sverige och vår demokrati utan alla fritidspolitiker och heltidspolitiker? Tunt, fattig och kanske till och med icke existerande.