Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Åsa Håkanson: En bostad för två

En sak som coronaviruset avslöjat om vårt land är vad en påbjuden isolering för med sig. Ifråga om känsla av övergivenhet och ensamhet. Att inte få träffa sina vänner och släkten under otvungna och icke-organiserade omständigheter. Besöksförbud inom äldreomsorgen. Många har drabbats hårt och länge.
Åsa Håkanson
Publicerad 26 september 2020
Detta är en personligt skriven text i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Åsa Håkanson är krönikör på Sydöstran.
Åsa Håkanson är krönikör på Sydöstran.Foto: Anders Nilsson

Det är ingen lätt eller en-dimensions-fråga att minska denna sortens ensamhet. Naturligtvis innebär en corona-isolering en påfrestning för framförallt 70-plussare som bor ensamma.

En fråga som jag anser borde upp till diskussion är lägenheterna.

Annons

Uppemot 50 procent av Sveriges hushåll är 1-person-hushåll.

Jag vet mycket litet om hur män umgås tillsammans med sina vänner. Betydligt mer om kvinnors väninnor och bästisar. En bästis som man många år hållit samman med. Efter jobbet och på helger. Gått på bio, föredrag, i studiecirkel med, ibland semestern med. Alltså väninnor, inte partners, inte par.

”Därefter har delvis byggts speciallägenheter, t ex studentbostäder. Men inga som är tänkta för två väninnor respektive vänner med de speciella krav man som äldre och van ensamboende har att kunna dra sig tillbaka till en egen vrå.”

Trots detta har jag inte hört talas om väninnor som bor ihop.

En anledning tror jag är vår bostadskultur. Dagens lägenheter byggs efter samma mall som användes vid miljonprogrammets genomförande på 1960-70-talen. Ett sovrum för två personer, ett eller två mindre sovrum utöver sällskapsutrymmen. Avpassade för hur hushållsidealet såg ut på den tiden. Mamma, pappa, barn.

Därefter har delvis byggts speciallägenheter, t ex studentbostäder. Men inga som är tänkta för två väninnor respektive vänner med de speciella krav man som äldre och van ensamboende har att kunna dra sig tillbaka till en egen vrå. Men också gärna att kunna dela sin hemma-tid med någon.

”Jag vet mycket litet om hur män umgås tillsammans med sina vänner. Betydligt mer om kvinnors väninnor och bästisar. En bästis som man många år hållit samman med. Efter jobbet och på helger. Gått på bio, föredrag, i studiecirkel med, ibland semestern med. Alltså väninnor, inte partners, inte par.”

Om det byggdes lägenheter med 2 lika stora sovrum, kanske 20-25 kvadrat vardera med plats för säng, bokhyllor, en läsfåtölj med kaffebord, garderob och direktanslutet dusch/toarum, skulle det vara lättare för två goda väninnor att överväga gemensam bostad. Som också innehöll kök, vardagsrum, hygienutrymme med plats både för tvätt/torkmaskiner, badkar och toa. I framtiden kanske också ett datorrum med plats för ergonomiska arbetsstolar.

Det kommer obevekligen en dag, som är den sista arbetsdagen. En arbetsplats, en arbetslokal, innebär både gemenskap och kamratskap. Gemenskapen upphör från en dag till en annan. Kamratskapet känns avlägset bara några månader efter pensionsdagen.

Det är knappt 1 200 000 kvinnor och drygt 1 200 000 män i Sverige som bor ensamma. En grupp som kanske skulle önska sig en bostad att dela med någon. Det kräver en hel del tänkande av dem som planerar. Både kontraktsskrivning, kommunal service (det är en väninna man flyttar samman med, inte en vårdare) och rätten att välja vem man vill bo med. Nog borde till exempel Karlskronahem kunna överväga några sådana lägenheter i nybyggnationen. För pröva om det finns efterfrågan. Kanske även andra grupper skulle uppskatta en sådan förnyelse av lägenhetsmallen.

Annons
Annons
Annons
Annons