Saga Becker: Saga Becker: ”Jag var 14 första gången jag ville dö”

Det är starka riskfaktorer. Stigmat att inte passa in, att vara ensam, utstött, inte en del av något större. Jag vet vad allt det kan skapa i en människa för jag har själv erfarenhet av det. Jag var 14 år första gången jag ville dö och det var inte sista gången. Utanförskapet och utsattheten under högstadiet var det som startade det hela. Omgivningen fick mig att vända mig mot mig själv. Ett mörker tog sig sakta in som en dimma runt mig med löften om lugn och gjorde sikten grumlig. Det där mörkret åt upp allt ljus och förvandlade allt det vackra till tomhet och likgiltighet. En nedåtgående svart spiral av ångest och självhat som tog bort alla tankar på framtiden för mig.

För att ta tillbaka kontroll blev destruktivitet och självskadebeteende sättet för mig att hantera verkligheten och överleva, ett livsfarligt nödvändigt ont. Men det går att komma bort från mörkret och hitta tillbaka till livet, jag vet det för jag har gjort det själv. Jag vill inte längre dö. Jag vill leva. Jag är en av dem som lever kvar.

I början av året chockades hela Frankrike när den 13-åriga Lucas tog sitt liv efter att under flera månaders tid har utsatts för homofobisk mobbning i skolan.

14-åriga Molly här i Sverige som tog sitt liv efter att ha stått i vårdkö till transvården i ett och ett halvt år utan att få hjälp. Vi har också Kalle, 14 år, som trots att han identifierade sig som kille hamnade på ett sis-hem för tjejer och som senare tog sitt liv. Detta är bara några händelser som skett detta året. Det är så sorgligt att så många unga människor mår dåligt, blir utsatta, inte får någon hjälp och ser självmord som en sista utväg.

Dödslängtan har varit en stor del av mitt liv och jag har lärt mig att tankar inte är farliga och att de oftast går över. Jag har lärt mig att leva med dem. Kanske har det med ålder och mognad att göra och hårt arbete för att göra upp och bearbeta mina trauman. Det svåra och jobbiga försvinner inte för att vi blundar och tystnar. Jag har förlorat vänner som inte orkade leva längre. Jag har nästan förlorat min bror i suicid flera gånger. Jag har nästan förlorat mig själv. Det hjälper att prata om det, vi behöver prata om det, det tar bort skulden och skammen och hjälper sorgen.

Döden och självmord är närvarande i allas liv i någon form. Det drabbar så många, förstör så mycket. Ibland är livet för svårt, ogripbart och vi kan inte hantera det själva och vi behöver hjälp. Det finns hjälp att få. Det 10 september var den Suicidpreventiva dagen och den handlar om att öka medvetenheten kring självmord. Suicid är den vanligaste dödsorsaken bland unga i Sverige idag. Tre barn och unga tar sina liv varje vecka. Det är sammanlagt ca 1500 personer som varje år tar sitt liv i Sverige. Vi tänder vi ljus för dem som inte lever vidare. Jag tänder ljus, tänker på och minnas de jag förlorat.

Support, uppmuntran, stöttning. Nånting som borde ses som självklart men som inte är det, ingenting att ta för givet. Omgivning som ser, bekräftar och uppmuntrar. En omgivning som vill vara en del av ens liv. Att känna att någon hejar på en, känna uppskattning, trygghet i att kunna vara. Det skapar orädda individer som kan uppnå sin fullständiga potential. Det gör att folk vågar, det gör människor utvecklas, växer. Det gör att människor lever fullt ut.

De senaste åren har jag jobbat med folkbildning, föreläsningar och arbetat hårt för ett samhälle som ska tillhöra oss alla där vi alla får plats oavsett vilka vi är eller vem vi älskar. Jag ser energin, livsglädjen, kreativiteten, möjligheterna och den livskraft ett inkluderat sammanhang har och ger. Jag tänker aldrig sluta kämpa för en fri värld där människor får må bra och uppnå sin fulla potential.

Homofobi dödar. Transfobi dödar. Bifobi dödar. Queerfientlighet dödar. Skydda hbtq-barn och ungdomar framförallt. För de har hela sina liv framför sig.