Då handlade kampen om kvinnors rätt att rösta.

Nu om rätten till att inte utsättas för övergrepp och trakasserier.

Trots att hundra år har gått ser Karlskronaentreprenören Louise Lindén, 27, likheter kring hur förra seklets kvinnor och dagens organiserat sig i massiva upprop – som gav effekter.

– Men jag tänker också på den tiden när det kämpades för kvinnlig rösträtt, då det inte fanns några sociala medier. Att de inte hade samma möjligheter att nå ut som vi har i dag, säger hon.

Den 16 oktober 2017 skriver Louise Lindén #metoo på sin Facebook – bara en dag efter att skådespelerskan Alyssa Milano uppmanat kvinnor att använda hashtaggen efter anklagelserna mot Harvey Weinstein och den spridit sig som en löpeld över de sociala medierna.

I ett inlägg berättar hon sedan om sina egna upplevelser. Som när en marknadschef på ett stort bolag sa att han kunde sponsra hennes projekt i utbyte mot sex, eller när en känd lokalpolitiker erbjöd sig att bli hennes mentor för att sedan försöka få med henne till sitt hotellrum.

Några veckor senare kommer det första kollektiva uppropet i Sverige. Hundratals kvinnliga skådespelare vittnar om sexuella övergrepp och trakasserier inom teater- och filmvärlden, däribland Lisette Pagler, 38, från Karlskrona.

Hon säger att hon upplevde initiativet som väldigt välkomnande.

– Det var verkligen en lättnad som gick ut över hela branschen. Sedan var det otroligt många andra yrkeskategorier som hängde på efteråt, och det visar verkligen på vilka strukturer och maktordningar som finns i samhället. Det har kanske inte hänt så mycket efter att den kvinnliga rösträtten infördes som man hoppats på, säger hon.

För 26-åriga Karlshamnstjejerna Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg, som står bakom den populära podcasten Ångestpodden, blev kampanjen lite av en ögonöppnare också för dem. Innan den briserade hade de inte reflekterat så mycket kring det.

– Jag hade nog till och med förlikat mig med att om jag är ute på en nattklubb kan jag bli tafsad på, eller att jag som kvinna är rädd om jag går ute själv på kvällen. Mer som att: ”Jag är rädd. Punkt”. Inte att det är för jävligt att jag ska behöva vara rädd. Att felet inte ligger på mig, på grund av vad jag har på mig eller för att jag går ute. Felet är männen som begår övergreppen, säger Ida Höckerstrand.

Sofie Hallberg känner igen sig:

– Jag hade inte reflekterat alls egentligen. Lärt mig att ta tafsandet på nattklubbarna som en komplimang, i stället för det övertramp som det faktiskt är.

När dansarna kom med sitt metoo-upprop var Elin Karlsson, 31, från Sölvesborg med och drog ihop och regisserade dansarna som syns i videon #tystdansa. Först tänkte de göra en mer planerad video, men i stället bestämde de sig för att få ut den så fort som möjligt när det var som mest aktuellt.

– Det kokade verkligen i dansscenen just då, säger hon.

Själv tycker hon att rörelsen har lett till mycket positivt.

– Jag är så himla glad för att metoo hände, för vi pratar verkligen om före metoo och efter metoo. Det var historia som skrevs då. Det öppnade verkligen upp för mycket. Jag känner själv att jag har fått jättemycket kunskap sedan metoo startade. När jag var yngre i dansscenen hade jag inte den kunskapen, att se saker som inte är rätt eller säga ifrån när man borde – när lärare använder sin maktposition för att bete sig fel. När metoo satte igång upplevde jag att alla för första gången började prata med varandra om sådana här saker och även reflekterade över sitt eget beteende.

Hon berättar också att kampanjen ledde till ett snabbt agerande. Danslärare och koreografer som gått över gränsen fick sluta och föreställningar ställdes in.

– Just nu kanske det är lite tystare kring rörelsen, men den finns där i ryggraden på ett annat sätt. Folk är mer medvetna. Dansskolor har uppdaterat sina policyer kring sexuella trakasserier och är tydliga med det utåt. Organisatörer tänker till på ett annat sätt kring vilka man väljer att anställa.

Hanna Franzén, 24-årig frilansfotograf från Karlskrona som startade uppropet #exponerad för kvinnliga fotografer och bildjournalister, upplever däremot att det inte har skett någon större förändring i hennes bransch.

– I mitt yrke är man också ganska utsatt. När man åker hem till folk som ska fotograferas är man ofta själv och det händer fortfarande att män beter sig olämpligt.

Hon berättar dessutom om en händelse i somras när hon och en kvinnlig reporter skulle göra ett reportage på en festival.

– Vi pratade med tre män när en av dem drog ner byxorna och stod så under hela intervjun. Det hade han antagligen inte gjort inför en 50-årig man. Man blir arg, besviken och äcklad, suckar hon.

När det i mitten av januari 2018 anordnades fackeltåg runtom i hela landet för att sätta ljus på kvinnors rätt var Malin Norfall, 36, en av fyra kvinnliga lokalpolitiker i Ronneby som arrangerade en lokal manifestation.

Hon tycker att metoo har fått både positiva och negativa konsekvenser.

– På vissa ställen har det hänt saker, på andra ingenting. Men vad gäller långsiktiga effekter hoppas jag att män har blivit mer uppmärksamma på de strukturer som finns och tänker efter kring vad som är ett sjyst beteende, säger hon och fortsätter:

– Sedan har det tyvärr också blivit en konstig pseudodiskussion kring att ”nu får man inte kramas längre” eller ”nu vågar man inte göra si eller så”, men om personen inte vill det? Precis som vad gäller med den nya samtyckeslagen, som är den största vinsten med detta, kanske man måste titta på samtycke överlag. Även om det inte går över gränsen kanske det inte är läge att flirta på jobbet. Jag hoppas att detta har lett till att fler ifrågasätter sitt eget beteende.

Lisette Pagler är inne på samma tankespår.

– Alla har någon gång gjort en oförrätt, men det är inte svårare än att det går att bättra sig. Många menar att nu får man inte säga någonting längre, och att allt ska vara så politiskt korrekt, men vad gör det om man innan man säger något lägger några extra sekunder på att reflektera över om någon kan ta illa upp?

Vad gäller kritiken angående att metoo skulle ha förvandlats till en häxjakt och lett till att individer hängts ut innan de blivit dömda, menar de alla att det är en komplex fråga kring vad som är rätt och fel.

Men det viktigaste tycker de är att samtalen fortsätter.

– Det är en knepig situation, men det måste pratas om det. Därför hette vårt upprop #tystdansa, för att det tidigare har tystats ner och det är det som är det farliga, säger Elin Karlsson.