Vi kan inte backa in i framtiden
Under julen har jag sett på två program om Hasse å Tage på teve. Där har det med stolthet pratats om att Sverige är en humanitär stormakt. Det har också vid flera tillfällen under programmen sagts att alla svenskar skrattade åt Hasse å Tage - från vänster till höger.
Jag vet inte i vilken mån det verkligen stämde att komikerduon gick hem i alla politiska läger. Men en sak är säker. Sverige var inte lika polariserat då som nu. Det fanns överlag så många fler gemensamma nämnare, inte minst på det kulturella området. Och detta kitt kan jag sakna på ett nostalgiskt sätt.
Det som är paradoxalt är att det sällan har pratats så mycket om vikten av sammanhållning, traditioner och högtider som just nu – samtidigt som den gemensamma identiteten håller på att lösas upp. Inte på grund av migration, utan av polarisering bland befolkningen. Det finns så mycket vrede, så mycket hårda ord.
”Den där otäcka vreden som bubblar - hur blir vi av med den? Kan vi bli av med den? Ska vi bli av med den, eller måste vi genom skärselden?”
Jag läser en intervju i DN med Kristdemokraternas strateg Johan Ingerö. Han talar om en comeback för verklighetens folk. Han säger också att politiker i dag har en mer kaxig och kritisk attityd mot medierna. Det där sistnämnda är helt okej för mig. För det finns en föreställning om att vi journalister lever i skyddad verkstad – skild från verkligheten. Den som säger så får gärna hänga med oss en dag på jobbet. Vi är mer luttrade och utsatta för olika yttre påfrestningar än vad många kanske tror.
Jag är mer orolig för samhällsklimatet i allmänhet. Jag citerar Johan Ingerö i DN:
”Om vi sitter här och pratar om tio år, så kan jag känna en viss oro över att någonting har hänt mellan nu och då, våldshandlingar eller våldsvågor eller någonting sånt, som är en följd av en polariserad debatt. Där debatten behöver hållas, men där alla människor inte förstår var gränserna går.”
Den där otäcka vreden som bubblar - hur blir vi av med den? Kan vi bli av med den? Ska vi bli av med den, eller måste vi genom skärselden?
Nyår är tid för tankar. En fundering dyker upp när jag går igenom dagens Twitterflöde: Allt fler svenskars bild av Sverige blir mer och mer bedrövlig.
Hasse å Tage drevs av ”viljan om en vänlig värld”. Jag må vara naiv, men detta tar i alla fall jag med mig in i 20-talet. Med det sagt får nostalgin läggas till handlingarna.
Vi kan inte backa in i framtiden.
Gott nytt år!
