BILDSPEL: Showen framför allt när Kiss tar farväl
Låt oss göra en sak klar redan från början. Kiss scenshow är en av de mest avancerade och välregisserade. Med det kommer också oket att spontaniteten uteblir. Men vill du ha explosioner, en eldsprutande Gene Simmons och Paul Stanley åkande i lina över publiken finns det helt enkelt inte utrymme för större spontanitet.
Kiss har en tung ryggsäck att bära när det kommer till Sweden rock festival. De med intakt hörsel minns med rysningar spelningen 2013. Paul Stanley kämpade sig igenom spelningen med en svajande röst och fiskmåsarna i Hanöbukten trodde nog de hade fått en självfrände. Tid för revansch, således?
För säkerhets skull har Stanley gjort som så många andra sångare på rockålderns höst och kör med delvis inspelad sång. Gott så, hellre inspelat än falskt. Bandet är ju trots allt ute på sin avskedsturné och vill avsluta med stil. Även om det redan går rykten om fler Sverigespelningar lär det vara sista gången vi ser dem i Blekinge.
Merparten av spellistan hämtas från 1970-talet, men visst får vi hitsen ”Lick it up”, och ”Heavens on fire” från 1980-talet. Att de nyaste låtarna under spelningen består av ”Psycho circus”, med snart 25 år på nacken och ”Say yeah”, från 2009 års skiva ”Sonic boom”, säger nog mer om bandets storhetstid än dagsformen.
Bandet inleder med ”Detroit rock city”, med Gene Simmons, Paul Stanley och Tommy Thayer som sänks ned högst uppifrån scenen. Allsången i ”I love it loud” är bland det högre som har hörts i Norje, innan den följs upp direkt under ”Heavens on fire”. Sedan är det dags för show. ”Demon” Simmons sprutar eld, ”Starchild” Stanley framför ”Love gun” från taket på mixerbordet, som brukligt har varit de senaste 20 åren. ”Calling Dr Love” känns vital,
Men Eric Singer vid pianot, låtsas spelande ”Beth”, behöver vi ha det? Hade det inte varit roligare mer större variation i spellistan? Det finns så otroligt många guldkorn att plocka ur bandet historik.
Men showen går före allt. Och det är bättre än 2013. Tajtare, mer samspelt och betydligt mer energi, även om det dippar på sina håll. Gene Simmons känns stundtals som basisten Gud glömde. Eric Singer är en ytterst kompetent trummis och Tommy Thayer en habil gitarrist. Och även om inte rösten håller, vet Paul Stanley fortfarande hur en publik ska styras. Kvällen avslutades, naturligtvis, med allsång till ”Rock and roll all nite”.
Stort grattis till de som ser bandet för första (och sista?) gången på svensk mark. Det här var ett värdigt ”hej då” efter debaclet 2013.